V.I.F Lasse Brandeby

Jag hade inte ens någon aning om att han var sjuk. En underbar glädjespridare och göteborgare fattas oss.

Sisters of Mercy.

I fredags spelade Sisters of Mercy på Brewhouse i Göteborg, idag spelar de i Stockholm. 30-års jubileum. Snacka om flashback.

Jag försökte desperat få tag i en biljett ... men jag fick sticka klart min lila poncho på ett skoldisco istället. Snacka om flashback no 2 (discot då, ponchostickning har jag inte lagt mig till med förrän nu): Repslagargården i Masthugget, popcorn, dricka, break dance, danstävling ... och tryckare. Bitterljuva minnen.

I vilket fall, tack vare Sisters sverigebesök har vi nostalgilyssnat här hemma och fasiken vad bra det är att stå och diska till det här:

En annan reflektion är också att det jag tyckte var stenhårt för sisådär 20 år sedan inte låter lika hårt i mina öron idag. Ungefär samma fenomen som när besöker sin barndoms skyhöga och livsfarligt spännande pulkabacke ...

Dans är något av det roligaste jag vet.

Få saker kan få mig att skratta så som dans. Många utekvällar har jag spenderat med vänner på dansgolvet skojdansandes och gapflabbandes. Rörelser som "Hänga tvätt", "Pannlampa" och "Skotta snö" blir hur kul som helst med bra musik i öronen och lagom mycket öl i kroppen. Fånigt som fan. Men ack så roligt.

Det är också riktigt kul att få se andra som dansar skojigt. Medvetet eller omedvetet.

Jag har haft en period nu med ganska mycket tråk, men ikväll har jag äntligen fått skratta så jag kiknar. Jag och Viking satt i soffan och sappade mellan kanalerna. Det fanns inget bra. Vi fick nöja oss med Extra Extra. Ett halvdött humorprogram if you ask me. I reklamen bytte vi över till Svt 2 och Den lilla sjöjungfrun. Då är det inte den tecknade Disney-sagan vi snackar om utan hardcore balett: San Fransisco Balettens uppsättning av John Neumelers "The Little Mermaid".

John och hans dansare Yuan Yuan Tang och Tillt Hellmet ( ja, jag tror att han heter så) hade nog inte för avsikt att få folk att skratta så tårarna sprutar, men det är precis vad som hände mig och Viking! Underbart. Vi verkligen tjöt.

Tänk att min son utrustats med samma sjuka humor som jag. Har du? Vi började titta runt 1:58.

http://svtplay.se/v/2607982/veckans_forestallning/den_lilla_sjojungfrun

Det här är annars en gammal klassiker som jag skrattat gott åt många gånger:

Reklamskadad och alldeles underbar

När Viking kom hem från skolan i dag störtade han in till mig i sjukbädden och började stolt läsa ur en berättelse som han författat: "Guldhjärtat".

Jag kastades direkt in i en spännande scen mellan Arthur och en varulv vid namn Aro. Tack vare sitt magiska guldhjärta klarade sig Arthur från att bli attackerad. Och tillsammans försökte de undvika Hungluxerna: fasansfulla varelser ökända för sina sylvassa tänder och fantastiska näsor.

Needless to say: jag blev så klart lyckorörd. Ända tills Viking mitt i sagan tittade upp och förkunnade: "Reklampaus ... Kattenmusentiotusen".

Fatta att han hade skrivit in reklampauser i sin saga ...?! Två gånger!!

Dagens unga författare alltså ... :)

F*n ta hösthosta, influensa, snor och huvudvärk!!!

Jag som precis hade överlevt tre barns sjukveckor med hosta, feber, snor och allmänt jävulskap. Och sedan stått pall en vecka med sjuk T-mas. Hmmf! Den här gången tog jag visst ut segern i förskott ... för nu ligger jag här – hostandes, kraxandes och snorandes. I fyra dagar har jag hasat runt här hemma, allmänt äcklig med rinnande ögon och håret på ända. Nu får det fanimej vara nog!

Apropå tatueringar:

Tiden står inte still!

I förrgår fyllde vår minsta lilla sockertopp 2 år! Svårt att fatta att hon redan är så stor. För stor är verkligen vad hon är: lång som en flaggstång (om man jämför med storasyskonen i samma ålder – pygméer i jämförelse): Polarn & Pyrets stl 104 för 4-åringar passar perfekt och häromdagen fick jag lämna tillbaka en för liten Molo-mössa i stl 3-5 år. Men det där med mössan kan jag i och för sig förstå - för klokare liten unge får man leta efter. Det är hon som håller ordning på resten av familjen.

Fast nu när jag tänker efter, hur klokt är det egentligen att bli pedantiskt lagd i en familj som vår? Stackars liten. Men framför allt: Grattis underbara Lykke! Du är det bästa som hänt oss andra. Härliga lilla/stora charmtrolliga du.

Älskar du att resa kommer du att älska den här länken:

Destly.

Slumpen är ingen tillfällighet ... eller vad sjutton betyder det här?

Igår när jag kom gående utanför Momentums kontor stötte jag på en gammal copykompis (numera planner). När han får syn på mig höjer han ögonbrynen och ler:

"Nämen hej! Jag tänkte precis på er! Jag undrade hur det gått med Samskolan ... om ni kontaktat dom eller inte ...?"

(Jag och copykompisen hade nämligen under tidigare luncher snackat om vilka skolor som är bra etc, om/när vi flyttar tillbaka till Göteborg.) I vilket fall, vi pratar vidare om ditt och datt i några minuter och skiljs sedan åt med löftet om en lunch nästa vecka hängande i luften.

På lunchen går jag till Macforum för att kolla på en ny dator/undersöka reparationsmöjligheterna för min gamla (Lykke har pillat bort nästan alla tangenter ...). Bakom disken står en kär gammal reklamarvän J och utbrister:

"Hur e läget? Jag tänkte precis på Viking och Juni häromdagen när jag låg i badet ... Jag tänkte varför döpte vi inte Elliot till Viking."

Lustigt. Två personer på samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vi snackar lite och jag går vidare för att hinna med en snabbtitt på fantastiska Artilleriet – jag ä l s k a r den butiken!

På väg tillbaka till Momentum igen stöter jag på ytterligare en gammal copykompis (numer projektledare):

"Hej! Jag tänkte på er häromdagen. Tavlan (Viking målade en tavla) som jag fick av er i 30-årspresent hänger i hallen, och häromdagen tänkte jag Viking måste ju vara 9 år nu ... "

Allvarligt?! Tre personer på en och samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vad betyder det?!

Jag är ju ett stort fan av synkronicitet och känner att de här slumparna inte bara kan vara tillfälligheter. Återkommer när jag har lyckats klurat ut vad som var budskapet/grejen med det här. Eller har du några teorier?

F som i fan va gulligt

Titta vad som låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse!

Detta finfina F som sötaste A har virkat åt mig ska jag (med risk för att bli anklagad för lätt narcissism) fästa på min nya jacka. F som i fint, tror jag att det blir.

Håll ut, Bettan!

Jag har varit lite orolig för henne ett tag nu. Hon låter inte som vanligt. Och hon luktar pyton. Idag fick jag nästan panik. Öppna fönsterna, jag spyyyyr! Typ. Jag misstänker att det beror på påsen med mosade, jästa bananer som ligger och ruttnar på golvet någonstans därbak.

Hon har fått utstå mycket vår kära gamla skuttbil. Jag vet inte mycket om hennes liv innan vi började parkera henne utanför vårt hus, mer än att hennes tidigare ägare rökte som en borstbindare. Hon stank som ett askfat i början. På gränsen till outhärdligt. T-mas köpte henne trots stank och rejäl spricka i framrutan från ett stenskott. Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt utan mer ett desperat behov och obefintlig budget som avgjorde.

Så kom hon då till familjen Erixon/Södergren: Barnstolar, leriga stövlar, leksaker, kläder, ryggsäckar, Gissa Djuret, Risifrutti, bråk, blöjor, bananer, tuggummi, skratt, skrik, sand, grus, gnäll, barnvagnar, bollar och annat spill. En punktering, två krossade rutor. Inga inbrott, men ett par rejäla fotspår på taket är några av de saker som Bettan tvingats utstå. Ja, och så solgass, snö, regn och rusk förstås. I oktober förrförra året var det nära att hon fick tjänstgöra som förlossningssal när Lykke hade bråttom ut.

Men nu är det nog inte långt kvar är jag rädd.

Imorse när jag satt där med rumpvärmen på och körde mot Göteborg i regnet lät det först som om vindrutetorkarna dunkgnisslade "Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn", men när resan led mot sitt slut hörde jag (trots traktorsbrum, vibrerande chassi och fullt blås på värmefläkten) klart och tydligt gamla Bettans bön "Köp ny biiiil, köp ny biiiil, köp ny biiiil".

Det är inte det att jag inte hör vad du säger, Bettan. Men snälla, rara – håll ut. Bara några mil till.

Ullared

Ullabilade. Ullaköade. Ullafyndade. Ullavelade. Ullastorknade. Ullafikade. Ullapackade. Ullaåktehemmedbakluckanfullknökadmedgulakassar.

Den här jackan är jag riktigt nöjd med. Ska nog pilla bort lite märken och pimpa den lite på egen hand.

Jag kunde inte bara låta bli. Han såg så himla stilig och självklar ut i sin kostym. Hunk. Eller ja, ren.

Juni var också nöjd med vår roadtrip. Hårsnoddar. Hårspännen. Kittylinnen. Och sist men inte minst:

Ett helt ny värld av glitter, klistermärken och nagellack har öppnat sig. Smaken är som baken och jag är inte odelat positiv. Men det är svårt att stå emot tindrande ögon och leende stoltmin som tittar ner på sina nypimpade naglar i värsta ---stil. "Mamma, du sa att du inte var så bra på det här. Men dom blev ju j ä t t e f i n a!" Om jag känner Juni rätt, är det här bara början.

Tjenatjena, hur har din vecka varit?

Jo, tackar som frågar. Förra lördagen räjsade vi (hela familjen) ner till Bua för att välkomna mina bröder hem från deras ett år långa seglats på det sju haven (eller ja, till Västindien och tillbaka).

Eftersom vi skulle åka till Paris på måndagen och sova över hos min mamma söndag-måndag hade vi packat in hela konkarongen i bilen. (Att vi inte slog ihjäl varandra under tiden är ett mirakel ... ) Och som lök på laxen: Precis när vi ska åka och nästan allt och alla sitter i bilen då låser vi oss ute. Fan! är ett understatement. Vi är inte lite stressade eftersom vi vill komma i någorlunda tid till välkomstkalaset i Bua hamn, men det finns inget annat att göra än att slå in en ruta ...

Men till slut kom vi i alla fall iväg och det var ett kärt återseende. Ofattbart att de varit ute på äventyr i ett helt år.

Nu hör det till saken att jag ju utmanat min vän J att delta i Göteborgs triathlon och den tävlingen skulle gå av stapeln direkt efter vår hemkomst från Paris och därför hade jag och J bokat in ett "träningsläger" denna lördagen. Så efter att ha kramats lite med syster och bröder bar det av till Billdal för att simma, cykla och springa (400m, 2 mil och 5 km). Hejochhå!

Och direkt efter det hem till mamma, sova och upp arla för avfärd med Ryanair mot Paris och Disneyland. Resan till Paris blev vi bjudna på av världens bästa mormor och mamma. Vi bodde på ett mycket bra, men märkligt hotell strax utanför Paris. Vi var två dagar på de båda Disneyparkerna och en dag inne i Paris.


Jag kan erkänna att jag var lite seg i både kropp och knopp. Och jag kan också hålla med om att en vecka i Paris kanske inte är den bästa uppladd ningen inför ett triathlon, men det var en häftig resa. Tack, mamma!

I fredags reste vi hem och i lördags steg jag upp 6 för att vara i Hindås senast 1,5 timme före starten av mitt allra första triathlon: Göteborgs Triathlon Cup 2011. Det var en overklig och spännande upplevelse. Massor med vältränade supermänniskor överallt. Och så några vanliga dödliga. Needless to say: Jag kom sist. Väldigt mycket sist. Så sist att jag blev intervjuad ...

Men jag gjorde det! Och jag kommer göra det igen. Häng på du också – kan jag, kan du.

Jag dör av skratt!!!

Det här är så roligt så jag nästan streckläste hela bloggens innehåll på en gång. Sjukt roligt. Varenda inlägg. Höga gapflabb. Hela tiden. Så nu har jag höjt förväntningarna lagom mycket och du kommer att ifrågasätta mig totalt om du inte skrattar hela tiden ... men det gör inget. Jag har hittat en skatt. Tack för det, T-mas!

Vattenpalatset i Vänersborg, here I come

Okej, det var inte så farligt att simma 400 meter ... jag köpte ett 10-klippkort så nu måste jag göra det 9 gånger till. Minst. Eller ja, 10 gånger blir det ju med själva Triathlon-simningen i augusti.

Är du också sugen på en liten utmaning? Anmäl dig till Göteborgs Triathlon i augusti. Jaaaaa. Hade inte det varit så kul?! I motionsklassen ska du simma 400 m, cykla 2 mil och sen springa 5 km. Just do it, som det där sportfånemärket säger. Men dom har rätt. Just do it.

För somliga är det bara som vilken liten fisuppvärmning som helst ...

Alltså, jag snackar om att simma 400 meter – vilket är sträckan jag och min vän J ska simma den 13 augusti i år. Följt av 2 mil på cykel och 5 km på springande fot. För exempelvis min lillasyster (Endorfinjunkyn) är 400 meter bara uppvärmning, medan för mig ... ja, lyteskomik. Men gräsänkadagen till ära så ger jag mig av till badhuset nu och ser hur långt jag kommer ... Wish me luck!


(Undra om det är okej att låna en simdyna halvvägs?)

Gräsänka till förmån för Peace&Love 2011

Håpp, då har masen masat sig ur boet och tagit hyrbilen upp till Borlänge och årets upplaga av Peace&Love. Självaste Bob Dylan dyker upp. Kul för honom.

Själv ... tja, själv missar jag årets sommarfest på Momentum. Hmf!!

Pysslingen

Just nu jobbar jag mittemot världens skönaste ad-tjej tillika the most makalösa pysslarinna. Varje dag kommer hon till kontoret med nya, härliga kreationer – i öronen, runt handleden, på ringfingret, i cykelkorgen ... Hon syr även underbara barnklänningar av gamla retro-tyger. Kolla in hennes nystartade blogg säger jag bara. Gilla!!!

Flower power

Jo, men det har man ju förstått att det här med kläder och kommunikation har väldigt mycket med varandra att göra. Med hjälp av våra kläder talar vi om för omvärlden vilka vi är, vad vi tycker om och vilken grupp vi tillhör eller inte tillhör: svenne, stekare, goth, odd molly, chalmerist, emo, rockabilly, sportfåne, gaisare, bonde, modeslav, hipster, hippie, slashas, städad, skitig, snuskigt rik ... ja, du fattar.


Häromdagen fick jag syn på den här kappan vid Kungstorget och jag kopplade direkt vad kappans ägarinnan så desperat ville göra klart och tydligt för alla oss andra: ... När jag pruttar luktar det blomma.

Alltid betyder väl ändå alltid?

Alltså, nu när jag ändå sitter här framför datorn kan jag passa på att fråga dig om du sett något knas med Pressbyråns budskap som dom kör på sina väggar just nu:


Bilden i det här fallet föreställer en liten pressbyråpappmugg med kaffe tillsammans med en bulle och croissant. Och i den lilla texten under jättetjugan står det: Gäller liten kaffe och kanelbulle eller croissant. Maxpris 20 :- , ord. maxpris 30 :-

Nu till det kråkiga i finsången: Ovanför jättetjugan sitter det en stor pil innehållande: Alltid! och pekar på tjugan. (??!) Min enkla fråga lyder som följder: Alltid betyder väl ändå alltid? eller Hur sjutton kan ord. maxpris vara 30:- om priset "alltid" är 20:-?

Idag har jag dragit ner brallorna ...

... och överlevt. Inga blixtar från skyn. Ingen ond bråd död. Ingen fara. Bara jäkligt, jäkligt och ännu mer jäkligt jobbigt att avbryta ett uppdrag – till förmån för min egen hälsa, men ändå!! Alltså, jag har tackat nej till uppdrag förut. Men att a v b r y t a ett uppdrag ... Hu!

Fast jag antar att någon gång händer det. Och idag var det min tur. Jag gjorde det fruktansvärt pinsamma, det otänkbara, det tänk-om-ingen-någonsin-vill-ha-mig-igen ... Jag drog ner brallorna och sa som det var: Jag pallar inte.

Tänk så långt inne det satt. Tänk att jag hellre än att erkänna nästan äventyrade min egen hälsa. Igen. Tänk. Tänk att jag aldrig lär mig. Eller ... tänk om jag äntligen har lärt mig. Hoppas det.

Nu ska jag göra en sak till som jag aldrig gör:
Ta ett glas vin för mig själv. För att liksom fira mitt nederlag. Heja dig, Fia!

Jag skäms lite stolt ...

Jo, om det är så att du är lite stressad, trött eller bara allmänt outsövd och disträ på morgonkvisten – då kan det hända att din dotter på 1,5 år öppnar dörren själv och ger sig ut på äventyr utan att du märker nåt. När du och storebrorsan springer ut för att leta i halvpanik kan det hända att ni först inte hittar henne någonstans (helpaniken börjar få grepp ... ), men då ser ni kanske att det rör sig inne i bilen. (?!)

Och när ni går närmare hittar ni en glad liten loppa vid förarsättet som stoppat i bilnyckeln på rätt ställe (va?!) och låst alla dörrar (näääääj!!!) . Lugn.

Säg då bara till det lilla livet att trycka på knappen på nyckelknippan (och le glatt ... visa ingen rädsla) och om hon råkar trycka fel första gången ber ni henne snällt att trycka en gång till, fast på den andra knappen. Vänta ... hon kommer att göra det (helt otroligt, ungen är bara 1,5 å!!!) Och vips är dörrarna öppna ... lilltjejen vill förstås inte lämna ifrån sig varken förarplats eller nycklar till mamma – hon hade ju hur kul som helst.

Slutet gott, allting gott. (Och lås alltid ytterdörren, även när ni är hemma)

Björkgatan blonda bombnedslag 8 år idag!

Ni som känner min äldsta dotter väl vet att hon kan vara den mest bedårande och sockersöta lilla prinsessa, men lika snabbt kan det blixtra till och när hennes åskilska dundrar gör man bäst i att hålla sig undan (eller åtminstone för öronen). Men den här helgen har hon varit from som ett lamm. För den här helgen när hon fyllde 8 år var bästa vännen Leia på besök.


Två lyckligare flickor får man leta länge efter. Och två lyckligare föräldrar också för den delen (om än något trötta efter övernattningar, födelsedagskalasande och hamsterhämtande).

Tänk så stor hon har blivit, vår älskade lilla galenpanna ... snyft.

Lillasyster Yster!

I en helt annan verklighet bor min lillasyster, och i den beger hon sig imorgon iväg till Ryssland för att klättra upp för ett berg. Följ med på hennes resa: http://sjovild.outsideonline.se/2011/06/03/mt-elbrus-forord-3-0-terrorister/

Jag är inte orolig. Det kommer att gå bra. Jag är inte orolig. Det kommer att gå bra. Jag är ....

Rätt lustigt när man tänker på det. Mina småbröder är på andra sidan jorden (dom har tagit sig dit i en segelbåt - det tog 130 dagar). Följ med på deras resa: http://yacht-allie.se/blogg/index.html

Hur enkelt kan det bli?

Livspusslet, vardagsstressen, familjelivet, sexlivet, självförverkligandet, beach 2011-andet, husrenoverandet, nätverkandet, sociala umgängandet, karriärandet, pensionssparandet, föräldraskapandet ... ibland är det lite svårt att få ihop det - men jag har hittat en lösning!

Jo, faktiskt. Och den är hur enkel som helst. Från och med nu ska jag alltid ställa mig frågan: "Kommer det här att göra mitt liv enklare?" Exempel: Skaffa hund just nu? Nej. Gå ner i arbetstid? Ja.

Easy peasy lemon squeezy.

Rövhååål!!

Det sägs att vad och hur man äter påverkar ens humör och eftersom jag knappt ätit något på två dagar på grund av någon mystisk feber-, utmattning- och magkrampsskit kan jag bara bekräfta att det stämmer!

Jag håller på att ansöka om namnbyte. MORRAN passar mig så väldigt mycket bättre. Nattsvart är bara förnamnet.

Just nu är ingenting bra. Ingenting! (Eller ja ... okej, några saker är väl inte så pjåkiga, men skit i det nu - jag är SUR!)

Fast jag antar att Mark Levengoods mormor får rätt ännu en gång (följande läses med en låååångsam, mild och tålmodig muminröst): "Det är bara att bryta ihop och gå vidare." ... Och äta lite mat så att jag kan se lite ljusare på tillvaron igen.

Med först, en sista gång: Rövhåååål!

Torsdagar är grejjen!

Jo, för förrförra torsdagen vann vi pris och förra torsdagen var det vårfest på Göteborgs Kommunikationshus där jag numera hyr in mig. Som jag stressade för att hinna måla väggarna och fixa möblerna och allt inför festen. Jag trodde fanimej att jag skulle smälla av!

Om jag inte hade får hjälp av M hade det inte gått. Samma dag som festen sprang jag omkring som en yr höna på stan och köpte inredning, skor, deo, strumpor med mera. Eftersom tiden var knapp föreslog M att jag skulle låta en frisör tvätta och styla håret ... och hon beställde tid åt mig medan jag provade skor.

En timme före att gästerna skulle anlända beger jag mig till CUT (så stod det i alla fall på visitkortet som M gav mig ... fast på fönsterrutorna stod det Larsa's frisörsalong). Jag står utanför dörren och känner mig väldigt osäker. Innanför glasrutan ser jag en persisk manlig frisör och i väntsoffan sitter två andra gubbar med hår överallt. Åh, nej. M har bokat tid hos en herrfrisör tänker jag och vågar först inte få in. Men sen skärpte jag till mig och fick håret tvättat, kammat, klippt, sprayat och lockat för 200 kr. Hollywood! Varför gör man inte sånt där lite oftare? Det ska bli min nya grej. Så himla smidigt.

Och festen blev naturligtvis väldigt lyckad. Se så glada vi ser ut:


Efter festen skulle jag och T-mas sova på hotell. Vi nappade tyvärr på ett tips om Hotel Robinson ... never again säger jag bara. Inte ens frukosten på Pallace kompenserade för det fruktansvärt skabbiga rummet - alltså vi snackar bambuimitationsinfattade speglar vid sänggaveln, avskavda plastmattor och utsikt över ... en innergårdsvägg. Men men ... det var härligt att få en stund tillsammans på tu man hand. Det var ju inte igår om man säger så. Slutet gott, allting gott.

Tjohoo, vi vann GT Guld 2011!

Japp, igår korades årets vinnare i reklamtävlingen GT Guld. Och vinnarna: Peanuts a.k.a Markus Eriksson, Caroline Widefjärd och jag. Priset: 3 helsidor i GT riks och en miljöbil från KIA. Ja, och så lite ära och berömmelse förstås.

Hur vi firade? Med champagne och övernattning på Hotel Opera. Very najs.

Ketchupeffekten 2011

Jorå, nu händer a l l t på en gång. Igår hade A på jobbet sytt färdigt sötaste klänningen till Lykke, jag köpte en cykel att träna på inför Göteborgs Triathlon och följande tomte följde med mig hem:


Sa jag förresten att jag beställt hem rullskridskor också? Det har jag i alla fall. Och så här ser dom ut:

Syster och bror i badkaret – I love!!

I morse vaknar jag av ljuva toner och en inspirerad T-mas. Jag fick honom till och med att färga håret på mig ... Hur då? Jo, tack vare detta underbara syskonpar (jag blir tokrörd och myslýcklig av det här):

Fyrtioårskrisen – två och ett halvt år för tidig?

Alltså, nu börjar jag undra. Jag har anmält mig till Gbg Triathlon den 13 augusti. (Dagen efter att vi kommer hem från Disneyland Paris). OCH jag har precis lagt på luren efter att ha bokat tid för kurbitstatuering den 26 augusti. Herregud säger jag bara. Herregud.

Härifrån kan det bara bli bättre

Igår gjorde jag det. 2,5 km blandad joggspring- och stappel. Det var jobbigare än jag trodde, och svårt motigt att inse hur taskig kondis jag faktiskt har. Men sett från den ljusa sidan kan det bara bli bättre. Det kommer krävas all min viljestyrka för att göra om samma sak idag igen. Så wish me luck.

(Jag kan tyvärr inte med att visa bildbevis på hur mitt rödmosiga ansikte såg ut efteråt ... det är liksom bortom humorgränsen så en menlös bild på mina snabba skor får duga).

Orden räcker inte till

Idag fyller Viking 9 år och jag har suttit här och krampat en stund för att få till ett inlägg som på det mest überfantastiska och fyndiga sätt beskriver vilken härlig, rolig, kärleksfull och rakt igenom tokfin människa han är.

Men jag finner inte orden ... (Jag får bara glansiga ögon och darr på läppen). Viking är bara bäst. Det har han alltid varit. Och kommer alltid att vara. Att få vara hans mamma är det finaste.

Och om du inte redan känner honom, hoppas jag verkligen att du får träffa honom någon dag.

The botten is nådd

Igår när jag åkte spårvagn till Momentum hände det som inte får hända: En "snäll" tjej frågade mig om jag inte vill sitta ... ???!!!!

"Nääeeråå, det går bra", svarar jag lite chockförvånat medan tankarna börjar tokrusa: Vad f-an menade hon med det?! Muffinmage? Ja. Men g r a v i d?!! Är det sååå jäkla illa nu alltså? Eller ännu värre: Ser jag ut som en 80-åring med risk för benbrott?? Åh, herreguuuud.

Låt mig säga så här: Den där random-act-of-"kindness"-gesten var i n t e en bra start på min dag.

Det är bara att konstatera att the botten is nådd ... och att det är hög tid att snöra på mig mina nya springskor som legat i hallen och gett mig dåligt samvete i två månader nu. Jag ska ju för sjutton delta i Göteborg Triathlon i augusti.

Vill du sitta ... my ass!!

Veckans wildkid?

Ola Lindholm – programledaren för Wildkids som enligt kvällspressen blivit ertappad med knark i kroppen. För mig är detta ungefär lika ofattbart som att rymden är oändlig. Eller ja, nästan i alla fall. Det går inte att vara programledare för barnprogram (han har ju för h-e varit programledare för Kamratposten!!) och råka ut för en sån här sak. Det går bara inte.

I mitt rätta element

Just nu håller vi på med arbetsrummet här hemma och i hyllorna hittade jag det här fotot:
Det är det absolut bästa fotot på mig någonsin. Taget på en tvådagars-trekking tillsammans med min mamma i Chiang Mai (stavas?) i norra Thailand. För hundra år sedan. Jag är fullkomligt lycklig. Inget annat än tillfreds med livet. No worries. I mitt rätta element. Med en känsla av frihet och fascination. Jag älskar den känslan och när jag ser bilden blir jag både glad och tacksam.

Tjejmiddag olämpligt för barn

Häromdagen fick jag ett spel av min gode vän J: Tjejmiddag. Det är ett spel som består av 400 frågor av typen: "Har du flörtat med någon och sagt att du är singel, fastän du egentligen hade pojkvän?"


Nu fick Viking syn på lådan och undrade om inte vi kunde spela det där spelet lite senare:
"Nej, det kan vi inte"
"Varför?"
"För att det inte är ett sånt spel som man vinner på ..."
"Och?"
"Jamen, det är ett vuxenspel"
"Och?"
"Frågorna är inte lämpliga för barn"
"Vaddå?" (Och jobbigt ifrågasättande tjaaat i några minuter till)
"... för att man ska svara på frågor som: Vad tänkte du första gången du hörde talas om analblekning!!!"
" .... ??!!"
"Ja .... det finns vuxna som vill ljusa upp sina rumphål"
"Hahahaha! Vem skulle vilja dra ner byxorna och be någon göra det?! Hahahaha!"
"eh ... jag veeet, crazy"
"Då ska jag fråga: Vad tänkte du första gången du hörde talas om URINPROV? Jag lärde mig vad det är för något idag ... KISSA I EN BURK!!!"

På facebook är jag underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra.

Tro sjutton att man tror att alla andra har det så jäääkla fina fisken när man kollar in alla roliga festfoton och pittoreska semester-/påta i trädgården-/perfekta barn-bilder. I var och varannan statusrad framstår ju folk som de underbaraste och mest älskade människorna som någonsin funnits.

Det är lite som Fritidsresor broderat in på handduken: Dagarna man minns ... (eller ja, i det här fallet kanske mer dagarna man vill att alla andra ska veta att man minns).

Missförstå mig inte, jag ä l s k a r facebook. Och statusraderna. Men när jag ringde och hulkgrät till min vän U igår var det väldigt nutidsbeskrivande när hon sa: " ... men du har ju världens roligaste liv som är ute och dricker bubbel och träffar massa roligt folk var och varannan dag ... "

Ja, om man tänker att det som står på facebook är the hole truth and nothing but the truth ... men alla andra dagar är jag många gånger bara en trött och trist trebarnsmorsa som ringer och hulkgråter i förtvivlan till min vän, dagen efter att jag varit på min pappas frus 50-årsfest – en fest som för mig (känner mig som en inflammerad blindtarm från en tidigare äktenskap) stundtals blev lite som helvetet på jorden. Fast med en himmelsk god chokladtårta till kaffet.

Och sånt vill man ju inte skriva om i statusraden. (Eller i bloggen för den delen). Det är ju alldeles för privat och sorgligt och då får ju folk reda på att allt inte är så jäkla perfekt alla gånger. Och hur skulle det se ut?

The wall

I helgen smackade T-mas (med assistans från grannen) upp fondväggen i arbetsrummet. Av svart råspont.

Akut meddelande till alla mina läsare (särskilt mamma och pappa)

Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden. På uppdrag av reklambyrån Peanuts. Förutom annons i Metro och förarskylt på Spårvagnar kommer det inom kort bli annons i GT, G-P och reklamfilm i Tv4. Skoj, if you ask me.

Imorgon får jag 95 arbetskamrater

Jomenvisstseru, imorgon är min första dag av tio på ValentinByhrChange. Deras sköna copywriter A är på semester i Filipinerna och därför får jag hoppa in under två veckor. Det ska bli jättekul att för ovanlighetens skull sitta i ett kontorslandskap till bredden fyllt med kreatörer och annat löst folk. Det var fyra år sedan sist. Wish me luck!

Veckans musikupplevelse

Jag sitter i hyrbilen in till Göteborg. Trött. Lyssnar på P3 och så sätter de på Tiny Dancer. Vad händer? Mina läppar börjar darra (som värsta Sue Ellen). Jag börjar böla. Sen höjer jag volymen och snorgråter från någonstans efter Angeredsbron och ungefär tre minuter fram på vägen. Förbi IKEA och nästan ner i tunneln. Det har aldrig hänt mig förut.

Fin-Duck är en båt, en bastu, en and, en sommarvilla med aktersnurra ...

Roadtrip 2011

Jag vet inte vad som var roligast på helgens roadtrip till Ullared: själva shoppingen (vi blev alla 3000 kr fattigare och en massa junk rikare), hotellfnissmyset efteråt med bubbel, indisk mat och mello, hotellfrukosten dagen efter när jag och F började snacka med koreografen M som just jobbade med melloartisterna eller att L såg "en kvinna som hade stort skägg alt. att hon målat sig själv med svart penna!!!"

"Du jobbar för mycket"

Rubriken är också det första min pappa sa till mig när han ringde idag. "Du har inte bloggat på länge". Så sant. Så sant. Jag har jobbat som en dåre. Men det ska jag inte fortsätta med. Jag har till och med haft den ångestfyllda lyxen att tvingas tacka nej till jobb. Det var jobbigt. Men det gick. Jag överlevde. Och ingen h a t a r mig för det. Snarare tvärtom, bättre att tacka nej än att åta sig ett uppdrag som man inte hinner med och därmed göra ett dåligt jobb. Inte rocket science direkt, men för mig var det ett stort steg.

All work and no play makes Fia a dull girl

Just nu jobbar både jag och T-mas som små s ... och som lök på laxen/salt i såren/pricken över i:et/grädde på moset så är Lykke sjuk. Hon har redan fått vara med på en presentation och ett möte. Det är så där lagom charmigt, avstressande och lätt att fokusera med en snorig ettåring – prova gärna själv vid tillfälle. Eller inte.

Och varje dag tävlar jag och T-mas om vem som har mest att göra och vem som ska vara hemma. Jag vet, det låter hur tragiskt som helst. Men jag tror knappast att vi är ensamma. (Inte för att det gör saken bättre, men det är alltid skönt att inte vara ensam knäppgök).

Idag delar vi på det. Jag fick förmiddagen (och utnyttjar den till ... eh, bloggning). I skrivande stund sitter Lykke där nere och kollar på Pocoyo på spanska. Och T-mas? Tja, han går väl runt och morrar ...

Hur har du det själv?

Ingenting är omöjligt och Svensk Film gör folkkomedi så det bara smäller om det (eller en helt ovanlig vecka i mitt liv)

TISDAG
Jag hade bestämt för längesen att jag skulle gå till Konserthuset igår och få uppleva när Fredrik Toreskog gjorde verklighet av en dröm till förmån inte bara för sig själv utan för Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Och till förmån för mig med för den delen. Jag blev hur inspirerad som helst. Och jätteglad. Jag älskar att ingenting är omöjligt.

Men igår förmiddag hade jag fortfarande inte köpt en biljett. Gick in och såg att det bara fanns balkongplatser kvar. Gick in på facebooksidan och ser att Fredrik lagt ut en förfrågan om det fanns någon som var intresserad av en plats på rad 8. Jag vill ha den!! skrev jag. Och fick den. Röta.

Min iphonekamera suger. Jag sitter på rad 8 och det blir så här?!

Här överlämnar Fredrik checken på 100 000 kr till "den professionella tiggaren" från Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Stort.


Vilken kväll. Tänk att en kille får en idé som den här och bara ser till att genomföra skiten. Och att alla nappar på det. Vi som kom dit, alla som varit med under resan, peppat och spridit vidare, media och gästartisterna Stefan Andersson och Daniel Lemma. Magiskt. Hoppfullt. Inspirerande. Tänk vad vi kan göra. När vi bara blir lite engagerade.

ONSDAG
Ikväll var det "galapremiär" på filmen Åsa-Nisse Welcom to Knohult. Och jag + en vän (T-mas) var bjudna. Plats: Folkets Hus, Sjuntorp. Okej? Tur att det finns gps i iphonen.

Försenade, stressade och allmänt omtumlade satte vi oss i bilen och följde den streckade linjen på displayen ... ända fram till ett bostadsområde in the middle of no where. F A N. Desperata och sena till minglet med dryck och lättare förtäring, ringer vi först infödingen och copykompisen H, men han kunde inte hjälpa oss. Då ringer jag S som också ska på "galapremiären":

"Sjuntorp? Vad gör ni där? Det är alltid på Folkets Hus i Trollhättan". Håpp. Jobbigt.


Vad gjorde vi egentligen i Sjuntorp? Men det stod ju Sjuntorp på inbjudan, fast när vi läste lite snabbt stod där även ".... välkomna till Folkets Hus i Trollhättan". M E N!!! Ärligt. Just när vi satt där i bilen var jag beredd att riva biljettfan och åka hem. Men det inte är varje dag som jag och T-mas är ute på äventyr tillsammans så vi gasade på tillbaka till Trollhättan.

Lagom anfådda dyker vi på K utanför Folkets Hus. I Trollhättan. Hon fattar inte vad vi snackar om när vi berättar om Sjuntorp. Vad är det egentligen som hänt? Finns det en lokal i Folkets Hus i Trollhättan som heter Sjuntorp? Eller är det en tryckfelsnisse? Skit samma, vi hänger in våra jackor och blir insläppta upp till minglet, räkwrapsen och rött/vitt eller cider. Puh! Vi klarade det.


Fast jag kunde inte låta bli att fråga en i personalen hur det där med Sjuntorp hängde ihop och tror du inte att hon svarar att det visst är "galapremiär" i Sjuntorp!! WTF? Tydligen ligger Folkets Hus i Sjuntorp bakom Konsum. Bara så du vet. Vi bestämde oss för att strunta i den informationen och "plankade" istället in till filmvisningen.

Och filmen? Tja, vad ska jag säga. Jag gillade scenografin väldigt mycket. Annars var det en väldigt spretig folkkomedi knökad med mer eller mindre roliga sketschscener. En blandning mellan Grotesco och Göta Kanal 2 tyckte T-mas. Jag log lite då och då. Skrattade till en eller två gånger. Men jag är nog inte rätt person att fråga om filmen för resten av publiken flabbade förvånansvärt nog loss fullständigt både här och där. Men för all del: efter några glas mingeldricka är det mycket här i världen som blir lite roligare.

Oj. Det här är nog mitt längsta inlägg hittills. Imponerande att du tog dig ända hit. Nu vet du lite hur jag har haft det den här veckan. :-) Tack för att du finns. Förresten tack också mamseluttan för att du tog hand om 1, 2 och 3 medan vi var ute och snurrade på landsbygden.

PS. Och kändisar? Näpp. Inget vidare kändisspan. Jag som hade lovat Viking att säga följande till Henrik Dorsin: "Tjena Ove!! Är du en stjärtryttare eller inte?" Men icke sa Nicke. DS.

Helt rätt, barnet mitt, ta inte skit!

Igår satt Juni (dotter 7,5 år) och slökollade på tv efter skolan:

Juni: Ööhh, jag vill inte se det här!

Programledaren på tv: ... Så nu vet du vad som händer med alla bajskorvar. Om dom är glada eller ledsna. Hehe. Nääääää. Bajskorvar har ju inga känslor. För dom är ju bara bajskorvar.

Juni (till programledaren): Ge dig!!!!

(Fotot har ingenting med inlägget att göra, mer än att det är Juni.)

Min son och restaurangen på Blomsterlandet i Uddevalla äger!!

Idag åkte jag, Viking och mormor till Blomsterlandet i Uddevalla för att äta deras goda pannkaksbuffé (eller ja, det finns en massa annan mat också, men vi siktade in oss på pannkakorna, grädden och sylten). Under vårt mölande smackar Viking belåtet och utbrister: "Mmmm, mina smaklökar dansar!"

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Allvarligt. Han äger ut mig. Hästlängder. Och jag nästan spricker av stolthet (och för många pannkakor).

Helt vanliga Post-it förhandlingar. Inga konstigheter.

Vår äldste tycker ibland att vår mellersta är mer än lovligt galen. Häromdagen protesterade han mot denna galenskap genom att låsa in sig på toa och vägrade att komma ut. Kommunikationen oss emellan skedde genom dörrspringan via post-it-lappar. Filmbevis var det enda som kunde få ut honom. Jag lyckades till slut – fick till och med beröm.