Ännu en gång har jag lyckats uppröra T-mas med ett inlägg. Han tycker helt enkelt inte att bilden i förra inlägget gör mig rättvisa. Och det har han ju rätt i. Hahahaha! Men det var ju liksom inte därför som jag publicerade den.

Vissa saker bör man behålla för sig själv ...

... som den här bilden jag tog på mig själv i Photo Booth för typ 2 år sedan. Värsta Gökboet-känslan, eller hur?! Och då hänvisar jag både till den galna morgonfrillan och filmen med Jack Nicholson. Låt mig förklara: Mina glasögon hade pajjat och jag "lagade" dem med presentsnöre. Jo, det är sant. Det sjukaste är varken att jag "reparerade" dem på det sättet eller det faktum att jag tog en bild på det hela – det knäppaste är att jag faktiskt använde brillsen ett tag i det här tillståndet. Visserligen inte in public , men ändå!

Tack gode G för linser säger jag bara ...

Dagens citat: "Mmmm, det luktar semla ... (sniffsniff) ... nej, jag hade fel det luktar prutt." Viking, 7 år

Saxat från Håkans statusrad på Facebook:

Gå in på Eniro.se och sök på Kartor: "Åsögatan 176" och klicka på "Gatuvy". Dra eller klicka på pilen till höger till det röda huset (ligger på andra sidan gatan) och där på andra våningen ... Zooma ;-)

Sex, drugs and vvs?

Apropå hantverkare, så har vi en jättebra rörmockarfirma här i stan som heter Topp-rör. Namnet beror inte på att deras rör är så mycket mer topp än andra utan för att pappan och sonen som driver företaget heter Topp i efternamn. Sonen heter Tony Topp. (Jodå, det gör han visst det.) Inte nog med att han är rörmockare, han är även konstnär och musiker. Och nej, det är inte dansband han sysslar med, även om Tony Topp är ett perfekt dansbandsnamn. Bara ett z i slutet som fattas. Nä, för TT är det rock och coola låtnamn som gäller. Lyssna bara på Lesbiskt tvivel och Två sobril och en bettskena. I like.

Tony Topps rock n' roll-lifestyle vet jag egentligen ingenting om, men av budskapet på firmabilen kan man ju dra sina egna slutsatser ... (kolla vad det står längst ner)



Klicka på bilden så får du upp den i storlek.

Hantverkare utan gränser?

Apropå Haiti, precis som det finns organisationer som Läkare utan gränser borde det ju också finnas ett gäng Hantverkare utan gränser som åker till krisdrabbade områden och hjälper till att bygga upp allting igen. (Efter det att Grävmaskinister utan gränser har varit där och röjt undan allt bröte förstås.) Sådana här initiativ kanske redan finns (hoppas det) och om det gör det ska jag gärna skänka pengar till dem.

Nu när jag googlade på det så hittade jag inget som hette så eller hade den verksamhetsidén, däremot hittade jag Toaletter utan gränser … hahaha … usch, förlåt mig. Toaletter utan gränser är ett fantastiskt initiativ. Det bara låter … kul. Och jag tycker att Hantverkare utan gränser är en skitbra idé. Nämen, förlåt igen. Det är bäst jag slutar skriva nu innan jag förvandlas till en Hemsk människa utan gränser.

Ibland är det svårt för mig att ta in allt det här jobbiga och därför blir det lätt att jag fnissar bort det. Jag är superallvarlig. Det hoppas jag att du fattar.

Och om du inte redan gjort det så hoppas jag också att du skickar ett sms med 50, 100 eller 200 till 72 999 för då bidrar du med så mycket kr till Radiohjälpens insats för människorna på Haiti.

Det var väl mest det.

Hope for Haiti!

Igår kollade jag lite på Hope for Haiti, den stora insamlingsgalan, med George Clooney, Madonna, Bono, Jay-Z, Wyclef Jean, Springsteen och en hel drös andra världsstjärnor. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång.

Det är svårt att ta in allt det hemska, samtidigt som vi sitter hemma i tv-soffan och päser efter middag och godissvull. Det går liksom inte att förstå att det i samma stund ligger barn utomhus, i bästa fall under presenningar, skadade och chockade utan sina föräldrar. Eftersom de är försvunna i ruinerna, antagligen döda.

Deras liv är för alltid förändrade. Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Deras liv kanske inte ens blir överhuvudtaget. Det går bara inte att ta in. Särskilt inte när man sitter där i soffan med sina egna tre små barn.

Självklart skickade vi sms till 72 999 (Radiohjälpen) och bidrog med lite pengar. Det kändes ju bra. Men futtigt på något vis. Fast så tänkte jag att förhoppningsvis sitter det en hel del andra som vi och skickar sms-bidrag just nu, och då blir det ju en rejäl slant. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Typ.

Med andra ord, skicka du också ett sms med 50, 100 eller 200 till 72999, då bidrar du med så mycket kr till Radiohjälpens insatser på Haiti. Gör det nu.

Hahahaha! Världsklass!

Jag har sagt det förrut, och jag säger det igen: LÄS DET HÄR!

Vad månne det bliva av denne unge man?

Igår var det min tur att läsa saga. När jag läst klart för Juni och kliver upp till Viking upptäcker jag att han sitter och gråter tyst i sin säng med händerna för ansiktet.

”Men älskade gubben, gråter du?”

Först hör jag inte riktigt vad han säger för allt snyftande. Men sen kommer det fram:

”Jag kom på en så otroligt, otroligt bra sång om dig och Pappa och Juni och Lykke. Den var så bra att jag började gråta. Den var jättefin!”

Sen ger han mig ett litet smakprov på den fantastiska sången om sin familj, och vi sitter och håller om varandra ett tag innan vi läser inte mindre än TRE (ja, han är inte bara bra på låttexter min son, han är en jäkel på att förhandla också) kapitel ur Tjejtjusaren Sune.

Fantastiskt bra bok för övrigt.

Om jag skulle byta karriär till ståuppare?

För hundra år sedan skrev jag till min vän H och frågade:
Får man skämta om döva? Typ fråga sig själv hur gör de när de vill ropa på någon eller kom på något de ville säga när deras kompis precis gått iväg? Kastar de stenar i huvudet på varandra eller har de någon slags elstöt-remote som de kan trycka på? Var får man tag på en sådan? Hjälpmedelscentralen? Internet? S n'M-sexshop? Och hur gör de på vintern när de ska snacka med varandra? Måste vara jobbigt att ta av sig vantarna hela tiden. Om de har fingervantar, blir de som att de pratar sluddrigt då? ”Vad snackar du om?” ”Är du full eller?”

H svarade så här:
Jag fullkomligt älskar tanken att de skulle sluddra med fingervantar. Pratar de med Lindingö-i med kalvkinnshandskar på? Frågorna är många och man kan driva detta hur lågt som helst.

Pros and cons

Fördelen med att bo i en liten stad: Om man sitter ensam med lilltjejen på Zaza's Pizza Pizza*, och precis har fått in sin vegetariska SURHAD med kronärtskocka och fetaost, och den lilla börjar gråta och vill amma, amma, amma och amma så kan man ringa sin kompis L som är och handlar på andra sidan stan (okej, lite överdrivet, men nästan sant) och be henne komma förbi för skära upp pizzan så att man får äta medan den är varm. Och då dyker hon upp efter bara 3 minuter. Tack L!

Nackdelen med att bo i en liten stad: Brevlådorna töms klockan 14 på vardagar. Klockan 14?! Sicken jäkla dum tid.

*Zaza's Pizza Pizza på hörnet Södergatan/och jag vet inte vad den andra gatan heter bakar bannemej bland de godaste pizzor jag ätit. Om du någon gång har vägarna förbi Vänersborg - ät där! Lova.

Brev däremot får du posta annorstädes.

Iggy Pop lånar sig till reklam för bilförsäkringar och Marcus Birro är med i Let’s Dance. Jahåpp!

Nä, men behöver man pengarna eller uppmärksamheten så antar jag att det är klart att man ställer upp. Jag har faktiskt mer förståelse för Birro. Kul att lära sig dansa. Och få betalt för det dessutom. Det är väl bara det att han känns lite udda i sammanhanget om man säger så. Det skär sig liksom. Är inte han en sån som brukar håna sånt där? Men det är väl det som gör det hela lite intressant. Jag missade första avsnittet – såg på aftonbladet.se att han var med. Tydligen går det kräksjuka bland de medverkande. Uälk!

Ett sidospår: Jag ser tillbaka med skratt och glädje på den tiden då både jag och Marcus Birro hängde på Kompaniet på Kungsgatan (Göteborg). Eftersom jag inte var rik var det toppen att de hade två för en i baren fram till … jag minns inte. Men bra var det. Och full blev man. Några gånger hände det att vi snackade med varandra. Han var riktigt, riktigt rolig. En natt efter ”Kompa” hängde han med hem till min andrahandsetta i Majorna. Vi fylleflamsade och sen somnade vi. Sen minns jag också att han matade min katt så att han spydde. Katten alltså.

Anyways, jag hoppas så klart att Marcus vinner.

Men Iggy å andra sidan – göra reklam för bilförsäkringar?! WTF?! Min gamle copykompis B la ut fotobevis på facebook häromdagen och skrev ”En gammal hjälte gör reklam för … bilförsäkringar”. Det är ju helt jävla galet. Sicket antiklimax. Så det var så gubben skulle sluta? Som ett fånigt reklamfejs. Alltså, the prince of fuckin’ darkness gjorde ju åtminstone sin kommersiella resa med lite humor och självdistans! …. Ah, vänta lite nu. Det kanske är så det är. Iggy P lånar ut sig själv till försäkringar. Med ironi. Man kan ju alltid hoppas. Fast faktum kvarstår: Inte coolt. Inte så mycket wild child …

Bygglov, Arga Snickaren, Äntligen hemma, Lyxfällan, Supernanny och Du blir vad du äter - ibland är ni nästan välkomna hem till oss.

Jodå, ibland tänker jag att jag gärna skulle förnedra mig i teve för en "quick fix". Det verkar ju så himla smidigt att under några dagar få hela eller delar av sitt hus renoverat. Det enda man behöver göra själv är i princip att blunda och sen utbrista: "Åh, herre guuuuuud va fint!" och "Ojojoj, shit ... näää ... alltså, är det verkligen vårt hem?!!" Om man inte lämnar nycklarna till Arga Snickaren då - i det programmet får man jobba själv och ta lite skäll. Fine. Bring it on.

Sen har vi det här med ekonomin. Lyxfällan. Det känns lite jobbigare tycker jag. Erkänna för hela svenska folket (jaja, möjligheten finns) vilket pucko man är när det gäller pengar ... naaaeee. Men vi skulle nog behöva det.

Vissa gånger hade vi säkert också behövt en Supernanny, men i ärlighetens namn: Satan så störigt att ha en äppelkäck och rakt igenom redig kvinna hemma som övervakar allt och sen berättar för en alla fel man gör. No no no. Nä, de gånger jag ifrågasätter mig själv som mor ska jag plocka fram och läsa den lapp som Juni skrev idag: "Jag älskar dig (hjärta) Fia Thomas", fast inte med lika många bokstäver och inte i rätt ordning, men vem bryr sig ...

Däremot när det gäller mina matvanor och min vikt skulle jag gärna ha en Anna Skipper (hon heter väl så?) som kom och bossade lite över mig. Jo, faktiskt. Fast filma det hela? Näjj! Att tvingas visa "före- och efterbilder" ... Kräks. Näpp! Det går fetbort.

Kontentan? Tja, man kanske skulle ta några bilder på huset och skriva ett tårdrypande brev. Resten behåller vi nog gärna för oss själva. Precis som de flesta andra.

Själv är bäste dräng ...

Ett litet tips: Om du någon gång lovar ditt barn att hon eller han ska få ha en filmkväll hemma, föreslå då inte att hon eller han kanske kan göra inbjudningarna själv på skolan. Risken är då stor att alla* tjejer eller killar i klassen blir bjudna, istället för de fem som ni kom överens om.

Ett litet tips till: Om olyckan redan är skedd, se då till att ordna det så käckt att du ska vara i Göteborg just den kvällen och lämna popcorn-poppandet och chipsdipblandandet till den andre föräldern ...

.... nääää, så elak är jag inte. Men nästan.


*I vårt fall: 12 st 7-åriga tjejer. Just det, 12.

The full monty.

Varje nyår inser jag att jag borde ha startat mycket tidigare. Beach 2010 är inget undantag. Bara tanken på mig själv i bikini är egentligen tillräckligt avskräckande för att jag inte ska våga bryta nyårslöftena om att träna tre gånger i veckan, äta nyttigt (och regelbundet), stressa mindre och sova mer. Fast helt ärligt: Sen brukar det ändå sluta med att jag hittar på någon lam ursäkt som att jag skiter i vilket och att jag inte är den enda på stranden som vid första anblick ser ut som en strandad vitval.

Men tack vare den där terroristtoken på juldagen kommer det nu något ännu mer ångestframkallande än tanken på den kommande badsäsongen … just det, Säkerhetskontroll 2010.

Här hjälper det inte med heltäckande baddräkt och batikmönstrat höftskynke. Det går liksom inte att komma undan. Näpp, vill man flyga är det the full monty som gäller.

Jag vet att man säger till oss att vi ska vara stolta över våra kroppar och det tycker väl jag också är sunt att sträva emot, men det betyder inte att jag tycker det ska bli kul att gå igenom säkerhetskontrollen och veta att det sitter ett gäng potentiella pervos där och ser ALLT. Precis ALLT.

Så jäkla pinsamt och jobbigt och utelämnande och … naket.

Men precis som med allt annat så finns det ju flera sätt att se på saken. Och sett från den ljusa sidan kanske nakenskanningen på flygplatserna kommer att få folk att motionera mer och tänker mer på vad de äter. Kanske kommer nakenskanningen också att göra så att folk flyger mindre och det är ju i såna fall väldigt bra för miljön. Och är det så att nakenskanningen resulterar i att färre terroristtokar spränger sig ombord på flygplan är ju det också väldigt bra.

Vad tycker du?

Otroligt .... äckliga! (Men säg inget till Juni)

Jodå, nu håller man visst på att odla myten om sig själv som en riktig bullmamma. Muffinsarna som vi bakade idag kan jag dock inte rekommendera. Tyvärr. Jag skulle nästan vilja uttrycka mig så här: BEWARE of the recept på "Drosk-muffins" i Prinsessornas Kokbok. På utsidan av kokboken står det "Massor av läckra recept!" – det är alltså lögn och förbannad dikt. Men, men vi hade riktigt kul under tiden ...

Baka baka liten kaka

... och sen shuussss in i ugnen. Jodå, precis som den gula skraplotten säger – plötsligt händer det. Och i går hände det för vår del; Vi bakade kakor, Juni och jag. Äntligen. Som hon har tjatat, den lilla konditorn.

Dagens citat: "Alltså det där med köttet* - jag tror inte att det är någon som äter kött längre. Hur många vegetarianer finns det egentligen? Snön går ju ända upp hit på mig!" Viking, 7 år

*Vi har berättat för Viking att vår planet har lite feber och att det inte är så miljövänligt att äta kött. Att köttindustrin är en av de värsta miljöbovarna, och att den släpper ut lika mycket koldioxid och annat gift som typ hela transportsektorn. Och eftersom det snöar som bara den här hemma så tänkte Viking helt logiskt att nu har nog folk slutat äta kött. Så himla sött!

Herrejävlar vad det snöar!!

Som göteborgare är man inte bortskämd med vita jular. Eller nyårsdagar heller för den delen. Det var väl 1995 sist? Men här i Vänersborg (bara 1 timme bort) är det helt annorlunda. Kolla själv på bilderna jag tog nyss. I skivande stund vräker det fortfarande ner. Bilen syns inte alls längre. Värsta Narnia!

Nyårsdagen 2010: Seg i starten, sen supernajs

Juni fick ett par konståkningsskridskor i julklapp och därför hade vi bokat in skridskoåkning på nyårsdagen (kan verka konstigt med tanke på vad jag egentligen tycker om sånt där, men man kan ju ändra sig).

I vilket fall visade det sig att vi var lite för sega för bandybanan utan det blev pulkabacken på eftermiddagen med brasa och korvgrillning istället.

Vi hade det rätt mysigt faktiskt (trots den bitande kylan), ända tills Juni och T-mas flög över ett jättegupp med den lilla röda pulkan ...

Det blev inga pilgrimsmusslor för vår del

I vår familj finns det två sorters matmänniskor – de som älskar mat och de som ser mat mest som bukfylla. Jag och Viking tillhör de senare. Därför är det inte så tacksamt att ställa till med en trerätters gourmetmiddag hemma hos oss. Till nyårskvällen bestämde vi oss därför för att laga något som alla gillar: PIZZA. Så otroligt befriande.

Det blev en succé med egen deg (hittat på pizzarecept.com) och valfri fyllning. Viking tog bacon, Juni köttbullar och jag och T-mas fick vegetarisk fyllning med bland annat lök, vitlök, champinjoner, någon fancy ost och kronärtskocka. Mums!