På facebook är jag underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra.

Tro sjutton att man tror att alla andra har det så jäääkla fina fisken när man kollar in alla roliga festfoton och pittoreska semester-/påta i trädgården-/perfekta barn-bilder. I var och varannan statusrad framstår ju folk som de underbaraste och mest älskade människorna som någonsin funnits.

Det är lite som Fritidsresor broderat in på handduken: Dagarna man minns ... (eller ja, i det här fallet kanske mer dagarna man vill att alla andra ska veta att man minns).

Missförstå mig inte, jag ä l s k a r facebook. Och statusraderna. Men när jag ringde och hulkgrät till min vän U igår var det väldigt nutidsbeskrivande när hon sa: " ... men du har ju världens roligaste liv som är ute och dricker bubbel och träffar massa roligt folk var och varannan dag ... "

Ja, om man tänker att det som står på facebook är the hole truth and nothing but the truth ... men alla andra dagar är jag många gånger bara en trött och trist trebarnsmorsa som ringer och hulkgråter i förtvivlan till min vän, dagen efter att jag varit på min pappas frus 50-årsfest – en fest som för mig (känner mig som en inflammerad blindtarm från en tidigare äktenskap) stundtals blev lite som helvetet på jorden. Fast med en himmelsk god chokladtårta till kaffet.

Och sånt vill man ju inte skriva om i statusraden. (Eller i bloggen för den delen). Det är ju alldeles för privat och sorgligt och då får ju folk reda på att allt inte är så jäkla perfekt alla gånger. Och hur skulle det se ut?