torsdag 17 februari 2011

All work and no play makes Fia a dull girl

Just nu jobbar både jag och T-mas som små s ... och som lök på laxen/salt i såren/pricken över i:et/grädde på moset så är Lykke sjuk. Hon har redan fått vara med på en presentation och ett möte. Det är så där lagom charmigt, avstressande och lätt att fokusera med en snorig ettåring – prova gärna själv vid tillfälle. Eller inte.

Och varje dag tävlar jag och T-mas om vem som har mest att göra och vem som ska vara hemma. Jag vet, det låter hur tragiskt som helst. Men jag tror knappast att vi är ensamma. (Inte för att det gör saken bättre, men det är alltid skönt att inte vara ensam knäppgök).

Idag delar vi på det. Jag fick förmiddagen (och utnyttjar den till ... eh, bloggning). I skrivande stund sitter Lykke där nere och kollar på Pocoyo på spanska. Och T-mas? Tja, han går väl runt och morrar ...

Hur har du det själv?

onsdag 9 februari 2011

Ingenting är omöjligt och Svensk Film gör folkkomedi så det bara smäller om det (eller en helt ovanlig vecka i mitt liv)

TISDAG
Jag hade bestämt för längesen att jag skulle gå till Konserthuset igår och få uppleva när Fredrik Toreskog gjorde verklighet av en dröm till förmån inte bara för sig själv utan för Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Och till förmån för mig med för den delen. Jag blev hur inspirerad som helst. Och jätteglad. Jag älskar att ingenting är omöjligt.

Men igår förmiddag hade jag fortfarande inte köpt en biljett. Gick in och såg att det bara fanns balkongplatser kvar. Gick in på facebooksidan och ser att Fredrik lagt ut en förfrågan om det fanns någon som var intresserad av en plats på rad 8. Jag vill ha den!! skrev jag. Och fick den. Röta.

Min iphonekamera suger. Jag sitter på rad 8 och det blir så här?!

Här överlämnar Fredrik checken på 100 000 kr till "den professionella tiggaren" från Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Stort.


Vilken kväll. Tänk att en kille får en idé som den här och bara ser till att genomföra skiten. Och att alla nappar på det. Vi som kom dit, alla som varit med under resan, peppat och spridit vidare, media och gästartisterna Stefan Andersson och Daniel Lemma. Magiskt. Hoppfullt. Inspirerande. Tänk vad vi kan göra. När vi bara blir lite engagerade.

ONSDAG
Ikväll var det "galapremiär" på filmen Åsa-Nisse Welcom to Knohult. Och jag + en vän (T-mas) var bjudna. Plats: Folkets Hus, Sjuntorp. Okej? Tur att det finns gps i iphonen.

Försenade, stressade och allmänt omtumlade satte vi oss i bilen och följde den streckade linjen på displayen ... ända fram till ett bostadsområde in the middle of no where. F A N. Desperata och sena till minglet med dryck och lättare förtäring, ringer vi först infödingen och copykompisen H, men han kunde inte hjälpa oss. Då ringer jag S som också ska på "galapremiären":

"Sjuntorp? Vad gör ni där? Det är alltid på Folkets Hus i Trollhättan". Håpp. Jobbigt.


Vad gjorde vi egentligen i Sjuntorp? Men det stod ju Sjuntorp på inbjudan, fast när vi läste lite snabbt stod där även ".... välkomna till Folkets Hus i Trollhättan". M E N!!! Ärligt. Just när vi satt där i bilen var jag beredd att riva biljettfan och åka hem. Men det inte är varje dag som jag och T-mas är ute på äventyr tillsammans så vi gasade på tillbaka till Trollhättan.

Lagom anfådda dyker vi på K utanför Folkets Hus. I Trollhättan. Hon fattar inte vad vi snackar om när vi berättar om Sjuntorp. Vad är det egentligen som hänt? Finns det en lokal i Folkets Hus i Trollhättan som heter Sjuntorp? Eller är det en tryckfelsnisse? Skit samma, vi hänger in våra jackor och blir insläppta upp till minglet, räkwrapsen och rött/vitt eller cider. Puh! Vi klarade det.


Fast jag kunde inte låta bli att fråga en i personalen hur det där med Sjuntorp hängde ihop och tror du inte att hon svarar att det visst är "galapremiär" i Sjuntorp!! WTF? Tydligen ligger Folkets Hus i Sjuntorp bakom Konsum. Bara så du vet. Vi bestämde oss för att strunta i den informationen och "plankade" istället in till filmvisningen.

Och filmen? Tja, vad ska jag säga. Jag gillade scenografin väldigt mycket. Annars var det en väldigt spretig folkkomedi knökad med mer eller mindre roliga sketschscener. En blandning mellan Grotesco och Göta Kanal 2 tyckte T-mas. Jag log lite då och då. Skrattade till en eller två gånger. Men jag är nog inte rätt person att fråga om filmen för resten av publiken flabbade förvånansvärt nog loss fullständigt både här och där. Men för all del: efter några glas mingeldricka är det mycket här i världen som blir lite roligare.

Oj. Det här är nog mitt längsta inlägg hittills. Imponerande att du tog dig ända hit. Nu vet du lite hur jag har haft det den här veckan. :-) Tack för att du finns. Förresten tack också mamseluttan för att du tog hand om 1, 2 och 3 medan vi var ute och snurrade på landsbygden.



PS. Och kändisar? Näpp. Inget vidare kändisspan. Jag som hade lovat Viking att säga följande till Henrik Dorsin: "Tjena Ove!! Är du en stjärtryttare eller inte?" Men icke sa Nicke. DS.

tisdag 8 februari 2011

Helt rätt, barnet mitt, ta inte skit!


Igår satt Juni (dotter 7,5 år) och slökollade på tv efter skolan:

Juni: Ööhh, jag vill inte se det här!

Programledaren på tv: ... Så nu vet du vad som händer med alla bajskorvar. Om dom är glada eller ledsna. Hehe. Nääääää. Bajskorvar har ju inga känslor. För dom är ju bara bajskorvar.

Juni (till programledaren): Ge dig!!!!



(Fotot har ingenting med inlägget att göra, mer än att det är Juni.)

torsdag 3 februari 2011

Min son och restaurangen på Blomsterlandet i Uddevalla äger!!

Idag åkte jag, Viking och mormor till Blomsterlandet i Uddevalla för att äta deras goda pannkaksbuffé (eller ja, det finns en massa annan mat också, men vi siktade in oss på pannkakorna, grädden och sylten). Under vårt mölande smackar Viking belåtet och utbrister: "Mmmm, mina smaklökar dansar!"

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Allvarligt. Han äger ut mig. Hästlängder. Och jag nästan spricker av stolthet (och för många pannkakor).

onsdag 2 februari 2011

Helt vanliga Post-it förhandlingar. Inga konstigheter.

Vår äldste tycker ibland att vår mellersta är mer än lovligt galen. Häromdagen protesterade han mot denna galenskap genom att låsa in sig på toa och vägrade att komma ut. Kommunikationen oss emellan skedde genom dörrspringan via post-it-lappar. Filmbevis var det enda som kunde få ut honom. Jag lyckades till slut – fick till och med beröm.


tisdag 1 februari 2011

Ska jag ta med "Faithkeeper" på visitkortet eller inte?

Alltså, mitt under min research för ett uppdrag stötte jag på en indianhövding (inte personligen, utan jag läste om honom här på nätet) som reser runt i världen och pratar om moder Jord och att vi inte längre kan stoppa klimatförändringen, men att vi kan mildra dess effekterna om vi samarbetar i fred och jämlikhet.

Hans stam, precis som många andra urbefolkningar, lever bland annat efter devisen "Sju generationer" – tänk sju generationer framåt i alla beslut du tar och i allt du gör. Det är liksom inte okej att en generation tar allt. Hans stam lever också i samklang med naturen och ser på träden som familjemedlemmar: våra beståndsdelar är väldigt lika, vi andas in det som träden släpper ut ...

Och:

Superhjälten som jag pratar om är inte bara hövding utan även stammens faithkeeper. Jag tycker det låter så himla vackert och gjorde en egen tolkning av begreppet: någon som har till uppgift att se till att hoppet/tilltron/lusten/glädjen/lågan aldrig försvinner – och en sån vill jag ju självklart vara. Plus att skriver jag med faithkeeper på visitkortet får jag en chans att sprida budskapet om "sju generationer".

Men:

Även om just min tolkning av begreppet hänger ihop med min roll som vd för eget företag och som copywriter, så känns det inte riktigt rätt att låna. Och även om alla mina uppdragsgivare pysslar med sådant som faktisk är bra för planeten och mänskligheten, så är reklam till vardags inte något man förknippar med "klimatsmart". Ju mer jag tänker på det: Det skulle inte kännas bra att "kommersialisera" något så viktigt och vackert.

Därför:

Nej.



(Håpp. Då vet du det.)