Tjenatjena, hur har din vecka varit?

Jo, tackar som frågar. Förra lördagen räjsade vi (hela familjen) ner till Bua för att välkomna mina bröder hem från deras ett år långa seglats på det sju haven (eller ja, till Västindien och tillbaka).

Eftersom vi skulle åka till Paris på måndagen och sova över hos min mamma söndag-måndag hade vi packat in hela konkarongen i bilen. (Att vi inte slog ihjäl varandra under tiden är ett mirakel ... ) Och som lök på laxen: Precis när vi ska åka och nästan allt och alla sitter i bilen då låser vi oss ute. Fan! är ett understatement. Vi är inte lite stressade eftersom vi vill komma i någorlunda tid till välkomstkalaset i Bua hamn, men det finns inget annat att göra än att slå in en ruta ...

Men till slut kom vi i alla fall iväg och det var ett kärt återseende. Ofattbart att de varit ute på äventyr i ett helt år.

Nu hör det till saken att jag ju utmanat min vän J att delta i Göteborgs triathlon och den tävlingen skulle gå av stapeln direkt efter vår hemkomst från Paris och därför hade jag och J bokat in ett "träningsläger" denna lördagen. Så efter att ha kramats lite med syster och bröder bar det av till Billdal för att simma, cykla och springa (400m, 2 mil och 5 km). Hejochhå!

Och direkt efter det hem till mamma, sova och upp arla för avfärd med Ryanair mot Paris och Disneyland. Resan till Paris blev vi bjudna på av världens bästa mormor och mamma. Vi bodde på ett mycket bra, men märkligt hotell strax utanför Paris. Vi var två dagar på de båda Disneyparkerna och en dag inne i Paris.


Jag kan erkänna att jag var lite seg i både kropp och knopp. Och jag kan också hålla med om att en vecka i Paris kanske inte är den bästa uppladd ningen inför ett triathlon, men det var en häftig resa. Tack, mamma!

I fredags reste vi hem och i lördags steg jag upp 6 för att vara i Hindås senast 1,5 timme före starten av mitt allra första triathlon: Göteborgs Triathlon Cup 2011. Det var en overklig och spännande upplevelse. Massor med vältränade supermänniskor överallt. Och så några vanliga dödliga. Needless to say: Jag kom sist. Väldigt mycket sist. Så sist att jag blev intervjuad ...

Men jag gjorde det! Och jag kommer göra det igen. Häng på du också – kan jag, kan du.