Tjejmiddag olämpligt för barn

Häromdagen fick jag ett spel av min gode vän J: Tjejmiddag. Det är ett spel som består av 400 frågor av typen: "Har du flörtat med någon och sagt att du är singel, fastän du egentligen hade pojkvän?"


Nu fick Viking syn på lådan och undrade om inte vi kunde spela det där spelet lite senare:
"Nej, det kan vi inte"
"Varför?"
"För att det inte är ett sånt spel som man vinner på ..."
"Och?"
"Jamen, det är ett vuxenspel"
"Och?"
"Frågorna är inte lämpliga för barn"
"Vaddå?" (Och jobbigt ifrågasättande tjaaat i några minuter till)
"... för att man ska svara på frågor som: Vad tänkte du första gången du hörde talas om analblekning!!!"
" .... ??!!"
"Ja .... det finns vuxna som vill ljusa upp sina rumphål"
"Hahahaha! Vem skulle vilja dra ner byxorna och be någon göra det?! Hahahaha!"
"eh ... jag veeet, crazy"
"Då ska jag fråga: Vad tänkte du första gången du hörde talas om URINPROV? Jag lärde mig vad det är för något idag ... KISSA I EN BURK!!!"

På facebook är jag underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra.

Tro sjutton att man tror att alla andra har det så jäääkla fina fisken när man kollar in alla roliga festfoton och pittoreska semester-/påta i trädgården-/perfekta barn-bilder. I var och varannan statusrad framstår ju folk som de underbaraste och mest älskade människorna som någonsin funnits.

Det är lite som Fritidsresor broderat in på handduken: Dagarna man minns ... (eller ja, i det här fallet kanske mer dagarna man vill att alla andra ska veta att man minns).

Missförstå mig inte, jag ä l s k a r facebook. Och statusraderna. Men när jag ringde och hulkgrät till min vän U igår var det väldigt nutidsbeskrivande när hon sa: " ... men du har ju världens roligaste liv som är ute och dricker bubbel och träffar massa roligt folk var och varannan dag ... "

Ja, om man tänker att det som står på facebook är the hole truth and nothing but the truth ... men alla andra dagar är jag många gånger bara en trött och trist trebarnsmorsa som ringer och hulkgråter i förtvivlan till min vän, dagen efter att jag varit på min pappas frus 50-årsfest – en fest som för mig (känner mig som en inflammerad blindtarm från en tidigare äktenskap) stundtals blev lite som helvetet på jorden. Fast med en himmelsk god chokladtårta till kaffet.

Och sånt vill man ju inte skriva om i statusraden. (Eller i bloggen för den delen). Det är ju alldeles för privat och sorgligt och då får ju folk reda på att allt inte är så jäkla perfekt alla gånger. Och hur skulle det se ut?

The wall

I helgen smackade T-mas (med assistans från grannen) upp fondväggen i arbetsrummet. Av svart råspont.

Akut meddelande till alla mina läsare (särskilt mamma och pappa)

Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden. På uppdrag av reklambyrån Peanuts. Förutom annons i Metro och förarskylt på Spårvagnar kommer det inom kort bli annons i GT, G-P och reklamfilm i Tv4. Skoj, if you ask me.

Imorgon får jag 95 arbetskamrater

Jomenvisstseru, imorgon är min första dag av tio på ValentinByhrChange. Deras sköna copywriter A är på semester i Filipinerna och därför får jag hoppa in under två veckor. Det ska bli jättekul att för ovanlighetens skull sitta i ett kontorslandskap till bredden fyllt med kreatörer och annat löst folk. Det var fyra år sedan sist. Wish me luck!

Veckans musikupplevelse

Jag sitter i hyrbilen in till Göteborg. Trött. Lyssnar på P3 och så sätter de på Tiny Dancer. Vad händer? Mina läppar börjar darra (som värsta Sue Ellen). Jag börjar böla. Sen höjer jag volymen och snorgråter från någonstans efter Angeredsbron och ungefär tre minuter fram på vägen. Förbi IKEA och nästan ner i tunneln. Det har aldrig hänt mig förut.

Fin-Duck är en båt, en bastu, en and, en sommarvilla med aktersnurra ...

Roadtrip 2011

Jag vet inte vad som var roligast på helgens roadtrip till Ullared: själva shoppingen (vi blev alla 3000 kr fattigare och en massa junk rikare), hotellfnissmyset efteråt med bubbel, indisk mat och mello, hotellfrukosten dagen efter när jag och F började snacka med koreografen M som just jobbade med melloartisterna eller att L såg "en kvinna som hade stort skägg alt. att hon målat sig själv med svart penna!!!"

"Du jobbar för mycket"

Rubriken är också det första min pappa sa till mig när han ringde idag. "Du har inte bloggat på länge". Så sant. Så sant. Jag har jobbat som en dåre. Men det ska jag inte fortsätta med. Jag har till och med haft den ångestfyllda lyxen att tvingas tacka nej till jobb. Det var jobbigt. Men det gick. Jag överlevde. Och ingen h a t a r mig för det. Snarare tvärtom, bättre att tacka nej än att åta sig ett uppdrag som man inte hinner med och därmed göra ett dåligt jobb. Inte rocket science direkt, men för mig var det ett stort steg.