Leksaksanatomi - en köksbordsstudie

Jag vet inte om du läste mitt inlägg om Animerad anatomi – i det inlägget ondgjorde jag mig lite över att man i den tecknade filmen/serien "Bondgården" valt att sätta en juver på huvudpersonen (eller ja, huvudtjuren) Otis. Just precis, ett juver på en tjur.

I vilket fall, idag satt Lykke (1 år) och matade sin leksakstjur med ost och jag kunde inte låta bli att snoka lite mellan benen på honom. Och det jag fann var rätt logiskt för att vara en leksakstjur: En svag utbuktning. En pytteantydan.

Alltså varför gör man så? Är med hänsyn till alla föräldrar som ska slippa stå still svars för fortplantningsproceduren? Har det med tillverkningsprocessen och åtgången av material att göra? Vad är grejjen? Eller kanske rättare sagt: VAR är grejjen?

Jag gick igång lite på ämnet och fortsatte min köksbordsstudie i leksaksanatomins värld. Mitt nästa offer blev Glader. Så här ser han ut under gruvarbetarkavajen:

Han fick inte ens en pytteantydan (fast han är lika glad för det, men gladast är nog räven); Men en liten navel satte dom dit. Det hade ju sett heeelt crazy ut om han inte hade en sån, eller vaddå?

När det gäller Fru Giraff var det tydligen viktigt att lägga ner lite tid och plast för ett juver.

I skrivande stund inser jag hur märkligt det här är och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Mitt amatörpsykologiska konstaterande är att i leksaksvärlden precis som i vår värld så är tuttarna är okej att exponera, men vi är ännu inte redo för snopparna. Eller snipporna heller för den delen.