Bambi är gullig på hal is … det är inte jag.

Idag blev jag påmind om varför jag inte har åkt skridskor sedan högstadiet; därför att jag och skridskoåkning är lika lite gjorda för varandra som Michael Jackson och Lisa Marie Presley var på den tiden det begav sig. Min kropp fattar helt enkelt inte hur man gör.

För de stora barnen var det dags för en heldag med skolan på den skandalomsusade bandybanan Arena Vänersborg. Eftersom jag är mammaledig med Lykke passade jag på att följa med. Jag kunde ju göra lite nytta som skridskosnörare. Allt väl så långt …

Men när jag sitter där vid sidan av isen och snörar som bäst kommer mamma M fram och frågar: ”Vill du låna mina skridskor och min hjälm och åka lite?” Jag vet inte varför men jag svarar: ”Javisst!”, sådär käckt som bara föräldrar på skolutflykter kan göra.

”Vad är det för storlek?” undrar jag. ”40” svarar mamma M. Jag har storlek 38. Men det ska nog gå bra det här, tänker jag. Och det gör det. Jag snörar på mig de begagnade jätteskridskorna från Erikshjälpen riktigt, riktigt hårt. Sen ska jag ta på mig hjälmen. Det går inte. Mamma M måste ha ett väldigt litet huvud. Hjälmen är så liten att den sitter som en sån där judisk kalott på mitt huvud. Miffo är nog en ganska bra beskrivning på hur jag måste ha sett ut.

När jag står där vid kanten får jag obehagliga flashbacks från skoltiden. Vänta lite nu, hatade jag inte att åka skidskor?! Jo!!

Men det var för sent för att ångra sig. Stel som en pinne lyckas jag ställa mig och ryckvingla på isen utan att ramla, men jag vågar fan inte röra mig ur fläcken. Med lagom mycket panik i blicken letar jag efter någon eller något som jag kan ta stöd emot. Då kommer det två småflickor åkandes med en litet bandymål framför sig. ”Stanna!” ropar jag. Och med mig hängandes över målet gav vi oss ut på den stora, farliga isen.

Vi lyckades faktiskt ta oss från ena sidan till den andra tur och retur. För mig var det vardagsedge på hög nivå. Och så här i efterhand är jag nästan lite stolt över mig själv. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna för att våra barn är 6 resp. 7 år gamla, och inte typ 13 och 14. Då hade de nog skämts så mycket att de hade bett tjejerna med bandymålet att lämna mig därute på isen för att självdö. Shit alltså, du skulle ha sett mig …