Ska jag ta med "Faithkeeper" på visitkortet eller inte?

Alltså, mitt under min research för ett uppdrag stötte jag på en indianhövding (inte personligen, utan jag läste om honom här på nätet) som reser runt i världen och pratar om moder Jord och att vi inte längre kan stoppa klimatförändringen, men att vi kan mildra dess effekterna om vi samarbetar i fred och jämlikhet.

Hans stam, precis som många andra urbefolkningar, lever bland annat efter devisen "Sju generationer" – tänk sju generationer framåt i alla beslut du tar och i allt du gör. Det är liksom inte okej att en generation tar allt. Hans stam lever också i samklang med naturen och ser på träden som familjemedlemmar: våra beståndsdelar är väldigt lika, vi andas in det som träden släpper ut ...

Och:

Superhjälten som jag pratar om är inte bara hövding utan även stammens faithkeeper. Jag tycker det låter så himla vackert och gjorde en egen tolkning av begreppet: någon som har till uppgift att se till att hoppet/tilltron/lusten/glädjen/lågan aldrig försvinner – och en sån vill jag ju självklart vara. Plus att skriver jag med faithkeeper på visitkortet får jag en chans att sprida budskapet om "sju generationer".

Men:

Även om just min tolkning av begreppet hänger ihop med min roll som vd för eget företag och som copywriter, så känns det inte riktigt rätt att låna. Och även om alla mina uppdragsgivare pysslar med sådant som faktisk är bra för planeten och mänskligheten, så är reklam till vardags inte något man förknippar med "klimatsmart". Ju mer jag tänker på det: Det skulle inte kännas bra att "kommersialisera" något så viktigt och vackert.

Därför:

Nej.



(Håpp. Då vet du det.)

Leksaksanatomi - en köksbordsstudie

Jag vet inte om du läste mitt inlägg om Animerad anatomi – i det inlägget ondgjorde jag mig lite över att man i den tecknade filmen/serien "Bondgården" valt att sätta en juver på huvudpersonen (eller ja, huvudtjuren) Otis. Just precis, ett juver på en tjur.

I vilket fall, idag satt Lykke (1 år) och matade sin leksakstjur med ost och jag kunde inte låta bli att snoka lite mellan benen på honom. Och det jag fann var rätt logiskt för att vara en leksakstjur: En svag utbuktning. En pytteantydan.

Alltså varför gör man så? Är med hänsyn till alla föräldrar som ska slippa stå still svars för fortplantningsproceduren? Har det med tillverkningsprocessen och åtgången av material att göra? Vad är grejjen? Eller kanske rättare sagt: VAR är grejjen?

Jag gick igång lite på ämnet och fortsatte min köksbordsstudie i leksaksanatomins värld. Mitt nästa offer blev Glader. Så här ser han ut under gruvarbetarkavajen:

Han fick inte ens en pytteantydan (fast han är lika glad för det, men gladast är nog räven); Men en liten navel satte dom dit. Det hade ju sett heeelt crazy ut om han inte hade en sån, eller vaddå?

När det gäller Fru Giraff var det tydligen viktigt att lägga ner lite tid och plast för ett juver.

I skrivande stund inser jag hur märkligt det här är och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Mitt amatörpsykologiska konstaterande är att i leksaksvärlden precis som i vår värld så är tuttarna är okej att exponera, men vi är ännu inte redo för snopparna. Eller snipporna heller för den delen.

Negativ energi lockar alltså. Det var ju roligt.

Det känns lite dubbelt, men mitt inlägg igår där jag går lös på populära restaurang Tony resulterade i (för min lilla blogg) rekordsiffror. 126 personer på en dag. Intressant. Undra om mitt nästa inlägg om vad som finns eller inte finns mellan benen på leksaksdjur och andra figurer kommer att samma effekt.

VARNING FÖR RESTAURANG TONY'S PÅ VASAGATAN!!!!

Hej hopp, nu ska du få höra om hur det kan gå när inte "våra-gäster-är-det-viktigaste-vi-har"-haspen är på:

Det ligger en restaurang på Vasagatan 5 i Göteborg som heter Tony's. Dit ska du INTE gå. ALDRIG någonsin. Om du inte är en person som går loss på vedervärdig mat och service under all kritik – vi snackar oförskämd personal som skriker åt gästerna och kockar som skyller på gästen och totalt saknar självinsikt gällande sin egen inkompetens och brist på förnuft och känsla. Jo, så illa är det.

För inte så längesen besökte en skön tjej (som jag precis lärt känna) och hennes dotter det här skämtet till restaurang för att fira en speciell händelse och när maten väl serveras så går den inte att äta (heta räkor är en sak, men de här verkade vara doppade i en blandning av tabasco och handsprit). Hade min nyvunna vän vetat att personalen på Tony's är direkt uppstigna från helvetet och därför består av rent ondska är jag inte säker på att hon hade gjorde det hon faktiskt gjorde – hon påpekade att hennes rätt var oätlig.

Efter en stunds himlande med ögon, några suckar och stön följt av genant ifrågasättande tog servitrisen-from-hell ändå med sig tallriken ut i köket. Och vad hände där inne? Jo, tror du inte att fanskapet plockar bort räkorna från tallriken (låter pastan ligga kvar), lägger räkorna i ett durkslag, sköljer bort tabasco/handsprit-blandningen och sedan slänger på dem på pastan igen. Och traskar ut och lämnar tillbaka tallriken. Men smutsig sked och allt.

Min vän, som fortfarande måste befinna sig i chock, kunde inte låta bli att fråga varför det ligger en smutsig sked på tallriken ... "MÄÄÄÄÄHH, det är ju DIN sked!!!!" får hon till svars.

Enda anledningen till att den här historien slutar med att min vän trots allt tuggar i sig de vattniga och vasksköljda räkorna med blöt pasta, är att mitt emot henne vid bordet sitter hennes söta tonårsdotter och ber om nåd. Väck ingen uppmärksamhet. Gör ingen stor grej av det här.

Så då gjorde hon inte det.

Men däremot berättade hon om sin upplevelse för mig (och säkert för många andra). Och nu skriver jag om det här. Du som läser nu får också gärna sprida det här vidare. För – som jag ser det – den restaurang-jävulen is going down!!

CAPICE?!!

Vem vill svälja en snorgul svampig amerikans fotboll i miniformat som innehåller fiskolja – räck upp en hand?

I morse försökte vi desperat få Juni att svälja sitt omega-3 tillskott. Hon höll på att spy. Och jag lirkade, peppade, skrek och gapade om vartannat. Skiten skulle bara ner. De är ju gjorda för barn från 3 år och uppåt. Juni är ju snart 8 år - det är väl bara att svälja?!! Kom igen!! (Japp, precis så hemsk och hänsynslös var jag - mitt i morgonstressen dessutom)

Fast nu i efterhand när jag tittar på de där snorgula svampiga jag-vet-inte-vad så förstår jag varför Juni "krånglade".

Varför ser de ut så där? Varför har de den där äckliga svampiga konsistensen? Bara för att man har med Kalle Anka och hans brorssöner på förpackningen innebär det inte att man har en barnvänlig produkt. Det känns snarare lite oengagerat och ... dåligt.


Ursäkta mig, men snorgult?! Bara för att oljan är det behöver väl inte höljet se lika motbjudande ut? Varför är de inte godisrosa? Eller tuttifrutti-blandande?!

Fan, jag borde ringa nån!

Ska jag börja lägga undan pengar till barnens framtida psykologbesök redan nu?

Just nu är jag en hemsk mamma. Jag är precis som en sån där pappa som bara jobbar hela tiden och aldrig har tid med barnen. En sån där pappa som lovar och lovar, men som aldrig hänger med till lekplatsen eller pysslar eller läser saga. Känns sådär faktiskt. DÅÅÅÅÅÅÅLIGT samvete är bara förnamnet.

Jag är som en hårig Tempurmadrass!

Hahaha! Sitter och kollar på Let's Dance och skrattar gott åt Anders Bagge och hans jag-är-en-charmig-nallebjörn-manér. Jag är inte säker på att hans beskrivning av sig själv – "Jag är som en hårig Tempurmadrass" – ger de rätta associationerna. Eller?