Estelle.

Här kommer mitt något sena inlägg i debatten: Men det var då fan va folk lägger sig i!!

Jag har ju själv tre barn som ingen har fått fina namntoppsnamn som Julia, Elsa eller Elias. Och även när vi tillkännagav vår förstföddes namn – Viking – var det många som kände sig manade att lägga sin näsa i blöt. Och så här tycker jag om det:

Jag tycker att det hör till allmänt hyfs och vanlig hederlig respekt att man inte säger vad man tycker rakt ut till föräldrarna. Vem fan blir gladare av att veta att du tycker att det är ett riktigt fult skitnamn?

Det var väl mest det.

Den 26 mars överlåter jag min vänstra underarm åt Ed Perdomo.

Jag tror jag dör. Det ska bli så fantastiskt. I flera flera år har jag längtat efter just den här dagen. Att jag vill tatuera mig har jag väl vetat hur länge som helst, men att det just skulle bli min farfars kurbitsmålning kom jag inte på förrän för ett par år sedan. Och igår ramlade jag in hos Heidi Hay Tattoo och bokade tid hos Ed Perdomo – en galet begåvad konstnär från Columbia.

Wish me luck!

Jag mailade Henry Rollins och han mailade tillbaka!

Jag älskar Internet. Jag älskar den goda sidan av öppenheten. Jag älskar till exempel att Henry Rollins lagt ut adressen till sin epost på sin sida så att idag kunde bli dagen då jag mailade min uppskattning över gårdagens spoken word på Trädgå'rn till den coolaste silvertungan av dem alla och dessutom fick ett svar.

Det här är bara en bråkdel av de dryga tre timmar av monolog som vi fullständigt golvades av.

Det här är vad jag skrev:

Sent: Mon, Feb 6, 2012 1:26 am
Subject: Attention and approval

Hello Silver tounge!

I experienced your show last night in Gothenburg. Thank you!! Your rhetorical speed and energy level is almost impossible. I love your brain. And the stories ... you are truly a fascinating person; intimidating and lovely (yes, lovely) at the same time. I wish I could come along for one of your adventures (but then again, I would not dare).

Have a great monday!

/Fia

Och titta vilket fint litet svar jag fick tillbaka:

Fia, hi. Thanks for the letter and kind words. I had a good time there last night. I like Sweden, it's an interesting place. Thanks for showing up last night and somehow surviving all that verbiage. Take care. Henry

Trettondagsballuns 2012

I helgen var jag på Trettondagsballuns på Quality Hotel i Vänersborg. Arvingarna spelade ... Suuug på den!

Jag och L sov i alla fall över på hotellet för en billig penning. Apgött att bara kunna smita upp på rummet. Såg så himla mycket fram emot hotellfrukosten, men dagen efter är man ju inte alltid så pigg på att varken äta eller gå upp. (Det blev ju en hel del vin och drinkar för min del och massor med dans – både med och utan skor.) Vi lyckades dock vingla oss ner till frukosten, men det blev inte mycket mölande ... och sen raskt upp till de sköna sängarna en stund till.

Vi hade lite förfest på rummet ... T, L & jag. Här lockas det hår och T röker tampong. Jojomensan så att ...

Så här såg jag ut innan L lockade mitt hår:

Och så här såg jag ut precis innan vi gick ner till festen. Glad, krullig och lagom lullig (hur jag såg ut efteråt, det vill ni inte veta ...) :

Roligare med barn #1: Bilresor

Eller ja, rent generellt är väl bilresor utan barn ändå de trevligaste. Jag menar, finns det något mer tålamodsprövande än tre trötta, hungriga och framför allt uttråkade barn i baksätet på en bil? Fyyy f-n!

Men i morse när vi satt där inknökade i bilen (efter en helvetesmorgon med gråt, skrik och nyponsoppafläckar på Junis favvolinne) och sjöng: "Bajsig banan (kluckljud med tunga mot gom x 2) bajsig banan (kluckljud med tunga mot gom x 2), bajsig banan, bajsig banan, bajsig banan (kluckljud med tunga mot gom x 2)" – då tänkte jag: Det här händer säkert inte lika ofta i en bil fullknökad med bara vuxna.

Och plötsligt kände jag mig priviligerad.

So ... I'm fat. But you're ugly. And I can go on a diet.

Det har gått sju dagar sedan jag började. Och ... det är lika bra jag erkänner: Jag har inte följt programmet slaviskt. Eller typ ... alls. Jo, maten har jag varit riktigt duktig med. Förutom igår då: FEST!! Men annars: inget sött, inget mjukt bröd. Och regelbundna måltider. 5-6 gånger om dagen.

Det är helt okej att äta rätt. Efter ett tag vill man liksom inte ha sött.

Träningen däremot var svårare att få till än jag trodde. Det är klart att det hade gått om jag plågade mig själv tillräckligt. Men nej. Den här veckan tränade jag "bara" fyra gånger. Inte sju som jag skulle, om jag följde programmet till punkt och pricka. Sen gjorde jag ju inte heller alla övningar som jag skulle. Utan jag körde Crosstrainer 20 min, Löpbandet (power walk) 20-30 minuter och roddmaskinen 11 minuter (2000 m). Så typ 1 timme varje gång.

Nu till veckan tänker jag följa styrketräningsprogrammet bättre. Min fluffiga, mjuka, runda, goa midja ska bort. BORT! säger jag.

Dag 1. Frukost 1.

Gott nytt år. Mitt började lugnt hemma hos svärmor. Ingen baksmälla. Inga skandaler. Bara ett helt vanligt uppvaknande i T-mas gamla pojkrum i Borlänge. Rätt skönt faktiskt. Men inte lika skönt som det var att komma hem igen igår. Till ett nytt år. Och nya vanor.

I 30 dagar. Minst.

Jag har anmält mig till ett "fitness-program" (Är inte fitness ett jäkligt fult ord?!) som går ut på att äta nyttigt och träna 1 timme/dag i 30 dagar. Idag är första dagen och så fort jag skrivit klart det här inlägget ska jag äta frukost 1: Musli, lättfil, äggvitor (2 st ... uälk?), paprika, gurka, tomat och en valfri frukt.

Egentligen ska jag ha hunnit med att ta bilder på mig själv i nuvarande skick samt mäta mage, puls och vikt. Men jag får göra det senare idag helt enkelt.

Så nu vet du delvis vad jag kommer att ägna mig åt den här första månaden på det nya året. Vad ska du göra? Vill göra som jag? Klicka här!

V.I.F Lasse Brandeby

Jag hade inte ens någon aning om att han var sjuk. En underbar glädjespridare och göteborgare fattas oss.

Sisters of Mercy.

I fredags spelade Sisters of Mercy på Brewhouse i Göteborg, idag spelar de i Stockholm. 30-års jubileum. Snacka om flashback.

Jag försökte desperat få tag i en biljett ... men jag fick sticka klart min lila poncho på ett skoldisco istället. Snacka om flashback no 2 (discot då, ponchostickning har jag inte lagt mig till med förrän nu): Repslagargården i Masthugget, popcorn, dricka, break dance, danstävling ... och tryckare. Bitterljuva minnen.

I vilket fall, tack vare Sisters sverigebesök har vi nostalgilyssnat här hemma och fasiken vad bra det är att stå och diska till det här:

En annan reflektion är också att det jag tyckte var stenhårt för sisådär 20 år sedan inte låter lika hårt i mina öron idag. Ungefär samma fenomen som när besöker sin barndoms skyhöga och livsfarligt spännande pulkabacke ...

Dans är något av det roligaste jag vet.

Få saker kan få mig att skratta så som dans. Många utekvällar har jag spenderat med vänner på dansgolvet skojdansandes och gapflabbandes. Rörelser som "Hänga tvätt", "Pannlampa" och "Skotta snö" blir hur kul som helst med bra musik i öronen och lagom mycket öl i kroppen. Fånigt som fan. Men ack så roligt.

Det är också riktigt kul att få se andra som dansar skojigt. Medvetet eller omedvetet.

Jag har haft en period nu med ganska mycket tråk, men ikväll har jag äntligen fått skratta så jag kiknar. Jag och Viking satt i soffan och sappade mellan kanalerna. Det fanns inget bra. Vi fick nöja oss med Extra Extra. Ett halvdött humorprogram if you ask me. I reklamen bytte vi över till Svt 2 och Den lilla sjöjungfrun. Då är det inte den tecknade Disney-sagan vi snackar om utan hardcore balett: San Fransisco Balettens uppsättning av John Neumelers "The Little Mermaid".

John och hans dansare Yuan Yuan Tang och Tillt Hellmet ( ja, jag tror att han heter så) hade nog inte för avsikt att få folk att skratta så tårarna sprutar, men det är precis vad som hände mig och Viking! Underbart. Vi verkligen tjöt.

Tänk att min son utrustats med samma sjuka humor som jag. Har du? Vi började titta runt 1:58.

http://svtplay.se/v/2607982/veckans_forestallning/den_lilla_sjojungfrun

Det här är annars en gammal klassiker som jag skrattat gott åt många gånger:

Reklamskadad och alldeles underbar

När Viking kom hem från skolan i dag störtade han in till mig i sjukbädden och började stolt läsa ur en berättelse som han författat: "Guldhjärtat".

Jag kastades direkt in i en spännande scen mellan Arthur och en varulv vid namn Aro. Tack vare sitt magiska guldhjärta klarade sig Arthur från att bli attackerad. Och tillsammans försökte de undvika Hungluxerna: fasansfulla varelser ökända för sina sylvassa tänder och fantastiska näsor.

Needless to say: jag blev så klart lyckorörd. Ända tills Viking mitt i sagan tittade upp och förkunnade: "Reklampaus ... Kattenmusentiotusen".

Fatta att han hade skrivit in reklampauser i sin saga ...?! Två gånger!!

Dagens unga författare alltså ... :)

F*n ta hösthosta, influensa, snor och huvudvärk!!!

Jag som precis hade överlevt tre barns sjukveckor med hosta, feber, snor och allmänt jävulskap. Och sedan stått pall en vecka med sjuk T-mas. Hmmf! Den här gången tog jag visst ut segern i förskott ... för nu ligger jag här – hostandes, kraxandes och snorandes. I fyra dagar har jag hasat runt här hemma, allmänt äcklig med rinnande ögon och håret på ända. Nu får det fanimej vara nog!

Apropå tatueringar:

Tiden står inte still!

I förrgår fyllde vår minsta lilla sockertopp 2 år! Svårt att fatta att hon redan är så stor. För stor är verkligen vad hon är: lång som en flaggstång (om man jämför med storasyskonen i samma ålder – pygméer i jämförelse): Polarn & Pyrets stl 104 för 4-åringar passar perfekt och häromdagen fick jag lämna tillbaka en för liten Molo-mössa i stl 3-5 år. Men det där med mössan kan jag i och för sig förstå - för klokare liten unge får man leta efter. Det är hon som håller ordning på resten av familjen.

Fast nu när jag tänker efter, hur klokt är det egentligen att bli pedantiskt lagd i en familj som vår? Stackars liten. Men framför allt: Grattis underbara Lykke! Du är det bästa som hänt oss andra. Härliga lilla/stora charmtrolliga du.

Älskar du att resa kommer du att älska den här länken:

Destly.

Slumpen är ingen tillfällighet ... eller vad sjutton betyder det här?

Igår när jag kom gående utanför Momentums kontor stötte jag på en gammal copykompis (numera planner). När han får syn på mig höjer han ögonbrynen och ler:

"Nämen hej! Jag tänkte precis på er! Jag undrade hur det gått med Samskolan ... om ni kontaktat dom eller inte ...?"

(Jag och copykompisen hade nämligen under tidigare luncher snackat om vilka skolor som är bra etc, om/när vi flyttar tillbaka till Göteborg.) I vilket fall, vi pratar vidare om ditt och datt i några minuter och skiljs sedan åt med löftet om en lunch nästa vecka hängande i luften.

På lunchen går jag till Macforum för att kolla på en ny dator/undersöka reparationsmöjligheterna för min gamla (Lykke har pillat bort nästan alla tangenter ...). Bakom disken står en kär gammal reklamarvän J och utbrister:

"Hur e läget? Jag tänkte precis på Viking och Juni häromdagen när jag låg i badet ... Jag tänkte varför döpte vi inte Elliot till Viking."

Lustigt. Två personer på samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vi snackar lite och jag går vidare för att hinna med en snabbtitt på fantastiska Artilleriet – jag ä l s k a r den butiken!

På väg tillbaka till Momentum igen stöter jag på ytterligare en gammal copykompis (numer projektledare):

"Hej! Jag tänkte på er häromdagen. Tavlan (Viking målade en tavla) som jag fick av er i 30-årspresent hänger i hallen, och häromdagen tänkte jag Viking måste ju vara 9 år nu ... "

Allvarligt?! Tre personer på en och samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vad betyder det?!

Jag är ju ett stort fan av synkronicitet och känner att de här slumparna inte bara kan vara tillfälligheter. Återkommer när jag har lyckats klurat ut vad som var budskapet/grejen med det här. Eller har du några teorier?

F som i fan va gulligt

Titta vad som låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse!

Detta finfina F som sötaste A har virkat åt mig ska jag (med risk för att bli anklagad för lätt narcissism) fästa på min nya jacka. F som i fint, tror jag att det blir.

Håll ut, Bettan!

Jag har varit lite orolig för henne ett tag nu. Hon låter inte som vanligt. Och hon luktar pyton. Idag fick jag nästan panik. Öppna fönsterna, jag spyyyyr! Typ. Jag misstänker att det beror på påsen med mosade, jästa bananer som ligger och ruttnar på golvet någonstans därbak.

Hon har fått utstå mycket vår kära gamla skuttbil. Jag vet inte mycket om hennes liv innan vi började parkera henne utanför vårt hus, mer än att hennes tidigare ägare rökte som en borstbindare. Hon stank som ett askfat i början. På gränsen till outhärdligt. T-mas köpte henne trots stank och rejäl spricka i framrutan från ett stenskott. Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt utan mer ett desperat behov och obefintlig budget som avgjorde.

Så kom hon då till familjen Erixon/Södergren: Barnstolar, leriga stövlar, leksaker, kläder, ryggsäckar, Gissa Djuret, Risifrutti, bråk, blöjor, bananer, tuggummi, skratt, skrik, sand, grus, gnäll, barnvagnar, bollar och annat spill. En punktering, två krossade rutor. Inga inbrott, men ett par rejäla fotspår på taket är några av de saker som Bettan tvingats utstå. Ja, och så solgass, snö, regn och rusk förstås. I oktober förrförra året var det nära att hon fick tjänstgöra som förlossningssal när Lykke hade bråttom ut.

Men nu är det nog inte långt kvar är jag rädd.

Imorse när jag satt där med rumpvärmen på och körde mot Göteborg i regnet lät det först som om vindrutetorkarna dunkgnisslade "Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn", men när resan led mot sitt slut hörde jag (trots traktorsbrum, vibrerande chassi och fullt blås på värmefläkten) klart och tydligt gamla Bettans bön "Köp ny biiiil, köp ny biiiil, köp ny biiiil".

Det är inte det att jag inte hör vad du säger, Bettan. Men snälla, rara – håll ut. Bara några mil till.

Ullared

Ullabilade. Ullaköade. Ullafyndade. Ullavelade. Ullastorknade. Ullafikade. Ullapackade. Ullaåktehemmedbakluckanfullknökadmedgulakassar.

Den här jackan är jag riktigt nöjd med. Ska nog pilla bort lite märken och pimpa den lite på egen hand.

Jag kunde inte bara låta bli. Han såg så himla stilig och självklar ut i sin kostym. Hunk. Eller ja, ren.

Juni var också nöjd med vår roadtrip. Hårsnoddar. Hårspännen. Kittylinnen. Och sist men inte minst:

Ett helt ny värld av glitter, klistermärken och nagellack har öppnat sig. Smaken är som baken och jag är inte odelat positiv. Men det är svårt att stå emot tindrande ögon och leende stoltmin som tittar ner på sina nypimpade naglar i värsta ---stil. "Mamma, du sa att du inte var så bra på det här. Men dom blev ju j ä t t e f i n a!" Om jag känner Juni rätt, är det här bara början.

Tjenatjena, hur har din vecka varit?

Jo, tackar som frågar. Förra lördagen räjsade vi (hela familjen) ner till Bua för att välkomna mina bröder hem från deras ett år långa seglats på det sju haven (eller ja, till Västindien och tillbaka).

Eftersom vi skulle åka till Paris på måndagen och sova över hos min mamma söndag-måndag hade vi packat in hela konkarongen i bilen. (Att vi inte slog ihjäl varandra under tiden är ett mirakel ... ) Och som lök på laxen: Precis när vi ska åka och nästan allt och alla sitter i bilen då låser vi oss ute. Fan! är ett understatement. Vi är inte lite stressade eftersom vi vill komma i någorlunda tid till välkomstkalaset i Bua hamn, men det finns inget annat att göra än att slå in en ruta ...

Men till slut kom vi i alla fall iväg och det var ett kärt återseende. Ofattbart att de varit ute på äventyr i ett helt år.

Nu hör det till saken att jag ju utmanat min vän J att delta i Göteborgs triathlon och den tävlingen skulle gå av stapeln direkt efter vår hemkomst från Paris och därför hade jag och J bokat in ett "träningsläger" denna lördagen. Så efter att ha kramats lite med syster och bröder bar det av till Billdal för att simma, cykla och springa (400m, 2 mil och 5 km). Hejochhå!

Och direkt efter det hem till mamma, sova och upp arla för avfärd med Ryanair mot Paris och Disneyland. Resan till Paris blev vi bjudna på av världens bästa mormor och mamma. Vi bodde på ett mycket bra, men märkligt hotell strax utanför Paris. Vi var två dagar på de båda Disneyparkerna och en dag inne i Paris.


Jag kan erkänna att jag var lite seg i både kropp och knopp. Och jag kan också hålla med om att en vecka i Paris kanske inte är den bästa uppladd ningen inför ett triathlon, men det var en häftig resa. Tack, mamma!

I fredags reste vi hem och i lördags steg jag upp 6 för att vara i Hindås senast 1,5 timme före starten av mitt allra första triathlon: Göteborgs Triathlon Cup 2011. Det var en overklig och spännande upplevelse. Massor med vältränade supermänniskor överallt. Och så några vanliga dödliga. Needless to say: Jag kom sist. Väldigt mycket sist. Så sist att jag blev intervjuad ...

Men jag gjorde det! Och jag kommer göra det igen. Häng på du också – kan jag, kan du.