Gran! ... Gräs! ... Kamin! ... Våldtäkt! ... Bröd! ... Gräs! ... Lemlästad! ...Gran! ... Sten!

Igår kväll var jag på min första poesifestival någonsin. Trollhättan Poesifestival 2010. Min vän J bjöd med mig, och det är lika bra att jag erkänner redan nu att jag har förutfattade meningar om sådana här tillställningar. Jag tror att alla som ställer sig på scenen är ungefär som Bruno K. Öijer, och det klarar jag inte av utan att skratta. Vilket osökt leder till min andra fördom - man får INTE skratta. För då kommer alla "svåra" människor att vända sig om och ge en det onda ögat.

Jag måste säga att jag blev glatt överraskad.

Det hela började med att Mareld från Uddevalla spelade ett gäng vackra valser och sjöng en dikt. Fiol, sång och dragspel. Inga konstigheter. Bara vackert. (Eller ja, sångerskan hade på sig en tjock röd stickad tröja och ett par svarta mjukisbyxor.)

Sen var det dags för kvällens stora behållning - Elin Ruuth. Sicken skön tjej. Sicka sköna texter. Humor. Vemod. Vasst och sockersött samtidigt. Så jäkla bra. Och man fick skratta.

Efter det kom två tjejer som kanske lite mer överrensstämde med mina fördomar - svartklädda och lite svåra. Dock inte skrattretande. Och efter tjejerna var det två killar från Fjärås tur. Pangaeans Lost. Skönt blandning av musik och spoken word. Lite svart och konstigt, men ändå bra.

Men sen. OMG! Sen kommer det som jag var rädd för att hela festivalen skulle innehålla: Pär Thörn kliver upp på scenen med en bunt papper och börjar läsa med bestämd stämma: Sten! .... Gräs! .... Gran! ... Gran! .... Kamin! .... Våldtäkt! .... Gran! ... Försänkning! ... Lemlästad! .... Ohörbart meddelande! .... Gran! ... Barnhuvud! .... Bröd! .... Kamin! .... Gran! .... Sten! och så här håller han på i säkert en kvart. Högt och ljudligt. Men små konstpauser mellan varje ord.

Redan efter fem minuter skakar jag och försöker kväsa mitt skratt. Jag viskar "Sten" till J. Hon viskar "Bröd" tillbaka. Våra bordskamrater viskar "Lemlästad". Och jag viskar "Sten, sax, påse". Allt medan Pär står svartklädd och fullständigt allvarlig på scenen: Högt gräs! ... Lysdiod! ... Explosion! ... Gran! ... Bröd!

Som tur är avslutas kvällen med Göteborgsbandet Räfven. Fantastiska. Och lite overkliga. Kändes ungefär som att de just klivit ur Tim Burtons Alice i Underlandet. Det var bara Johnny Depp som den galne hattmakaren som fattades.

Jag åkte hem från Trollhättan igår med ett leende på läpparna. Nästa år är det tioårsjubileum.