Leksaksanatomi - en köksbordsstudie

Jag vet inte om du läste mitt inlägg om Animerad anatomi – i det inlägget ondgjorde jag mig lite över att man i den tecknade filmen/serien "Bondgården" valt att sätta en juver på huvudpersonen (eller ja, huvudtjuren) Otis. Just precis, ett juver på en tjur.

I vilket fall, idag satt Lykke (1 år) och matade sin leksakstjur med ost och jag kunde inte låta bli att snoka lite mellan benen på honom. Och det jag fann var rätt logiskt för att vara en leksakstjur: En svag utbuktning. En pytteantydan.

Alltså varför gör man så? Är med hänsyn till alla föräldrar som ska slippa stå still svars för fortplantningsproceduren? Har det med tillverkningsprocessen och åtgången av material att göra? Vad är grejjen? Eller kanske rättare sagt: VAR är grejjen?

Jag gick igång lite på ämnet och fortsatte min köksbordsstudie i leksaksanatomins värld. Mitt nästa offer blev Glader. Så här ser han ut under gruvarbetarkavajen:

Han fick inte ens en pytteantydan (fast han är lika glad för det, men gladast är nog räven); Men en liten navel satte dom dit. Det hade ju sett heeelt crazy ut om han inte hade en sån, eller vaddå?

När det gäller Fru Giraff var det tydligen viktigt att lägga ner lite tid och plast för ett juver.

I skrivande stund inser jag hur märkligt det här är och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Mitt amatörpsykologiska konstaterande är att i leksaksvärlden precis som i vår värld så är tuttarna är okej att exponera, men vi är ännu inte redo för snopparna. Eller snipporna heller för den delen.

Negativ energi lockar alltså. Det var ju roligt.

Det känns lite dubbelt, men mitt inlägg igår där jag går lös på populära restaurang Tony resulterade i (för min lilla blogg) rekordsiffror. 126 personer på en dag. Intressant. Undra om mitt nästa inlägg om vad som finns eller inte finns mellan benen på leksaksdjur och andra figurer kommer att samma effekt.

VARNING FÖR RESTAURANG TONY'S PÅ VASAGATAN!!!!

Hej hopp, nu ska du få höra om hur det kan gå när inte "våra-gäster-är-det-viktigaste-vi-har"-haspen är på:

Det ligger en restaurang på Vasagatan 5 i Göteborg som heter Tony's. Dit ska du INTE gå. ALDRIG någonsin. Om du inte är en person som går loss på vedervärdig mat och service under all kritik – vi snackar oförskämd personal som skriker åt gästerna och kockar som skyller på gästen och totalt saknar självinsikt gällande sin egen inkompetens och brist på förnuft och känsla. Jo, så illa är det.

För inte så längesen besökte en skön tjej (som jag precis lärt känna) och hennes dotter det här skämtet till restaurang för att fira en speciell händelse och när maten väl serveras så går den inte att äta (heta räkor är en sak, men de här verkade vara doppade i en blandning av tabasco och handsprit). Hade min nyvunna vän vetat att personalen på Tony's är direkt uppstigna från helvetet och därför består av rent ondska är jag inte säker på att hon hade gjorde det hon faktiskt gjorde – hon påpekade att hennes rätt var oätlig.

Efter en stunds himlande med ögon, några suckar och stön följt av genant ifrågasättande tog servitrisen-from-hell ändå med sig tallriken ut i köket. Och vad hände där inne? Jo, tror du inte att fanskapet plockar bort räkorna från tallriken (låter pastan ligga kvar), lägger räkorna i ett durkslag, sköljer bort tabasco/handsprit-blandningen och sedan slänger på dem på pastan igen. Och traskar ut och lämnar tillbaka tallriken. Men smutsig sked och allt.

Min vän, som fortfarande måste befinna sig i chock, kunde inte låta bli att fråga varför det ligger en smutsig sked på tallriken ... "MÄÄÄÄÄHH, det är ju DIN sked!!!!" får hon till svars.

Enda anledningen till att den här historien slutar med att min vän trots allt tuggar i sig de vattniga och vasksköljda räkorna med blöt pasta, är att mitt emot henne vid bordet sitter hennes söta tonårsdotter och ber om nåd. Väck ingen uppmärksamhet. Gör ingen stor grej av det här.

Så då gjorde hon inte det.

Men däremot berättade hon om sin upplevelse för mig (och säkert för många andra). Och nu skriver jag om det här. Du som läser nu får också gärna sprida det här vidare. För – som jag ser det – den restaurang-jävulen is going down!!

CAPICE?!!

Vem vill svälja en snorgul svampig amerikans fotboll i miniformat som innehåller fiskolja – räck upp en hand?

I morse försökte vi desperat få Juni att svälja sitt omega-3 tillskott. Hon höll på att spy. Och jag lirkade, peppade, skrek och gapade om vartannat. Skiten skulle bara ner. De är ju gjorda för barn från 3 år och uppåt. Juni är ju snart 8 år - det är väl bara att svälja?!! Kom igen!! (Japp, precis så hemsk och hänsynslös var jag - mitt i morgonstressen dessutom)

Fast nu i efterhand när jag tittar på de där snorgula svampiga jag-vet-inte-vad så förstår jag varför Juni "krånglade".

Varför ser de ut så där? Varför har de den där äckliga svampiga konsistensen? Bara för att man har med Kalle Anka och hans brorssöner på förpackningen innebär det inte att man har en barnvänlig produkt. Det känns snarare lite oengagerat och ... dåligt.


Ursäkta mig, men snorgult?! Bara för att oljan är det behöver väl inte höljet se lika motbjudande ut? Varför är de inte godisrosa? Eller tuttifrutti-blandande?!

Fan, jag borde ringa nån!

Ska jag börja lägga undan pengar till barnens framtida psykologbesök redan nu?

Just nu är jag en hemsk mamma. Jag är precis som en sån där pappa som bara jobbar hela tiden och aldrig har tid med barnen. En sån där pappa som lovar och lovar, men som aldrig hänger med till lekplatsen eller pysslar eller läser saga. Känns sådär faktiskt. DÅÅÅÅÅÅÅLIGT samvete är bara förnamnet.

Jag är som en hårig Tempurmadrass!

Hahaha! Sitter och kollar på Let's Dance och skrattar gott åt Anders Bagge och hans jag-är-en-charmig-nallebjörn-manér. Jag är inte säker på att hans beskrivning av sig själv – "Jag är som en hårig Tempurmadrass" – ger de rätta associationerna. Eller?

Världens coolaste blondin fyller 65 år idag. Grattis Dolly P!

Hon har inte bara femtielva blonda peruker, enorma silikonbröst. fett insprutat i läpparna, en galet smal midja och en minst lika galen scengarderob - hon har en silkeslen röst, tonvis med humor, självdistans, affärssinne och ett hjärta av guld (större än ... du vet vad jag menar). Visst, hon är ett spektakel, men hon är också helt jäkla grym. Grattis på födelsedagen, Miss Dolly Parton!

Tre sängar på en natt. Slå det om du kan.

Jag vet inte om du vet det, men vi bor i ett "renoveringsobjekt, stor potential". Och just nu sover vi allihop i samma sovrum – två vuxna och tre barn. En våningssäng och en dubbelsäng. Okej, vi har en spjälsäng också, men i den ligger det oftast ren eller smutsig tvätt. Lykke sover helt enkelt med oss i Stora Sängen.

Eller rättare sagt med T-mas i Stora Sängen. Jag somnar nämligen oftast i någon av Viking och Junis sängar – efter sagoläsning och lite godnattgos. Sen börjar min nattliga förflyttning mellan dessa sängar:

Senario 1:

Somnar jag i Junis säng (en säng) brukar jag vakna och krypa ner i Stora Sängen istället (två sängar). Sen vaknar Juni och vill att jag ska komma tillbaka (tre sängar).

Senario 2:

Somnar jag i Vikings säng (en säng) brukar jag vakna och krypa ner i Stora Sängen istället (två sängar). Sen vaknar Juni och vill att jag ska komma till henne (tre sängar).

Senario 3:

Försöker jag att somna i min egen säng (en säng) så brukar det ta ta jättelång tid för Viking att komma till ro så då kan det hända att jag kliver upp i hans säng (två sängar) och stannar tills han somnat. Sen tar jag mig tillbaka (räknas det som tre sängar nu?) och så ... vaknar Juni och vill att jag ska komma till henne (fyra!!).

När Viking och Juni var riktigt små sändes en hel del tv om barn och barnuppfostran: Om Barn, Supernanny och några till. Vi hade platsat perfekt i ett avsnitt om curlig, inkonsekvens och dysfunktionella sovrutiner. Och jag hade blivit pucko/flum/galenpanna-mamman med hela svenska folket.

T-mas saknar mig och vill att vi löser det här på studs. Dagtid håller jag med honom, men när kvällen kommer är jag för trött för att palla med gråten och tandagnisslet. Det känns liksom lättre för mig att kravla runt, än att inte göra det. (Jaa, jag vet - det är helfläppt.) Jag tänker att så fort alla har fått var sitt eget rum - då jäklar!!

Så nu vet du hur vi har det.

Och vad ville jag ha sagt med det här då? Äsch, ville bara dela med mig. Kanske känner någon: "Skönt att det inte bara är vi". Eller: "Sjuk familj det där!" Eller: "Ha, det finns dom som har det värre än vi. Gött."

Lagom lika barn leka bäst (eller varför vissa varumärken tjänar på att göra imagereklam med mer eller mindre coola nutidsfenomen)

Hur kommer det sig att när Ving och Max använder Maria Montazami i sin reklam så får de genast en massa imagecred (man gillar varumärkena ännu mer för att de plockar upp nutidsfenomen och har humor. Man gillar också Maria Montazami ännu mer för att hon har humor/självdistans och är beredd att bjuda på sig själv), men när Elgiganten gör en rea-kampanj där de använder sig av sporten och konstformen Parkour (man ska på olika sätt ta sig runt mellan hustak och liknande. Grundades av David Belle i en förort till Paris) då känns det bara töntigt och istället för att skänka imagecred åt Elgiganten är det snarare så att man drar bort några coolhetspoäng från Parkour? Håller du med mig?

Jag tror hemligheten är att man som varumärke (och även som människa) måste ha koll på vem man är och våga stå för det. Försöker man vara "coolare"/något annat än än man är så tappar man i trovärdighet. Och ingen gillar ju posörer/kompisar som stilar. Inte jag i alla fall.

Dessutom gäller det att bjuda på sig själv och ha självdistans/inte ta sig själv på så blodigt allvar - och där gör Elgiganten en stor miss. Jag är liksom inte såååå desperat när det kommer till deras rea. Jag klättrar inte över hustak för att komma in i deras opersonliga och ointressanta varuhus.

Missförstå mig rätt. Parkour är apcoolt. Och filmen är bra gjord med bra musik, men det blir ett antiklimax när man ser Elgigantens blågröna logga i slutet. Det hela blir lite pappa dansar breakdance med kepan bakåfram på barnens fest, if you know what I mean. Och sånt går ju fetbort.

Dagens iakttagelse: ordinflation (eller Tjena Arena Mittbena)

Är det någon mer än jag som märkt att ARENA är ett väldigt populärt ord i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Det verkar som att varenda stad/samhälle/by/håla med självaktning måste ha en Arena eller femtitvå.

Se bara på Vänersborg: Där finns till exempel den skandalomsusade Arena Vänersborg och ett stenkast bort finns nu också Arena Hotel. Och i Trollhättan: Där finns Nova Arena, Arena Älvhögsborg och tydligen också Pizzera Arena (ett litet kvartershak vid tågstationen):

Känns inte så himla arena, i you ask me.

Sveriges kanske med nödvändiga köksmaskin?

Häromdagen hämtade jag Juni hemma hos sin kompis Gabriella. Hennes föräldrar (kanske mest hennes bonuspappa C) lider av en högt ovanlig fetischism. Han verkar gå loss på köksmaskiner. Och när jag satt i deras kök och drack kaffe bryggt i det senaste tillskottet i maskinparken kom vi osökt in på ämnet: Köksmaskiner.

Bredvid råsaftmaskinen, den gamla espressobryggaren och sockervaddsmaskinen från Ullared står den kanske mest nödvändiga köksmaskinen jag någonsin sett:

Jag trodde inte mina ögon, men jo - det är en Hot Dog Maker. För två korvar med bröd i taget!! Ingen vidare effektiv maskin på barnkalas och liknande. Inte heller något man tar med sig ut i naturen. Men om man nu sitter där ensam på fredagkväll och är skithungrig precis i reklampausen före Let's Dance - då! Då vore det naturligtvis toppen att plocka fram sin Hot Dog Maker och grilla sig två korvar med uppvärmt/lättrostat korvbröd.

Animerad anatomi annorlunda?

Är det någon mer än jag som stör ihjäl sig på att tjuren Otis i den tecknade filmen Bondgården (nu också tv-serie på nickelodeon) har ett juver. Just det, en jätteboob med fyra spenar. Vanligt förekommande på kossor. Hyfsat ovanliga på tjurar.

Varje gång jag ser den där Otis strutta omkring så att hans juver guppar blir jag lika förfärad och förvånad. Är det ingen som tänkt på att det sänder ut lite skumma signaler? Och vilka var argumenten för att trots allt sätta dit ett juver på en tjur? Om det nu är så farligt med en hårtofs (tjurpitten sticker ju inte ut hela tiden, eller?) kunde de väl bara låtit det vara helt slätt?!

Now the shit really hit the fan!

Igår när jag var på My Dog lämnade jag Juni hos sin bästa vän i Göteborg - Leia. När jag hämtade henne igen avslöjade jag mina planer - för Leias mamma och pappa - om en quick fix-viktnedgång med hjälp av pulver (jag har ju nämligen slagit vad med en vän om att vi ska gå ner 8 kg till den siste februari). Om jag hade vetat vad konsekvenserna skulle bli är jag inte säker på att jag hade öppnat munnen. Leias pappa F säger inte mycket utan sträcker istället fram en bok till mig:

Jag läser lite i den (det står inget snällt om pulver om man säger så) och känner mig dum. Hm, jag kanske ska låna den tänker jag. Och så långt är väl ingen större skada skedd.

Nu hör det till den här historien att boken är skriven av en känd (ja, i alla fall för folk i den branschen) triathlet - Jonas Colting (han stoltserar föresten med sin lekamen insmord i olja på baksidan av boken). Därför berättade jag om boken för min galna Ironman-lillasyster när vi chattade på facebook alldeles nyss. Det ena ledde till det andra och vips så har jag bestämt med henne att jag ska ställa upp i Göteborg Triathlon nu i augusti. Hjälp! Och jäklar vad kul på samma gång!

Det bästa av allt, T-mas kommentar till det hela: "Najj, kan du inte satsa på någonting lite mer realistiskt?" (Nej, det kan jag inte. För då hade det inte varit lika kul. Sååå det så! ) Visst är det skönt när man känner att man har det där viktiga stödet från nära och kära?

Ceasar has left the building!

Idag har varit en speciell dag. Jag har stått 2 meter ifrån en av mina hjältar här i livet - Ceasar Millan a.k.a Mannen som talar med hundar. Det var inte riktigt ett Elvis-moment, men nära på.


Satansjäkla iphone-kamera bara. Jag försökta ladda ner Camera plus-appen (för att kunna zooma och få någon slags skärpa), men eftersom min plånka försvann på tåget till Bergen och jag spärrat kortet som är kopplat till iTunes så funkade det inte. Men JAG vet att det är han ... och det räcker för mig.

Ser du vem av dessa suddiga människor som är the one and only dog whisperer?

Se så lycklig (och lite religiösgalen) jag ser ut efter att just ha kommit hem från årets edition av My Dog i Göteborg.

Det är bara att bryta ihop och gå vidare

Hm, jag kanske inte skulle ha skrivit det där brevet till Murphy. Eller jo, jag ångrar ingenting, men det var värst vad han antog utmaningen. Hör bara:

I torsdags åkte vi till Bergen hela familjen för att hälsa på M & M och deras barn. Att packa och få in hela konkarongen i bilen tog lite mer tid än beräknad så enligt GPS:en hade vi 5 minuter på oss att parkera bilen i Oslo och kasta oss på tåget. (Redan där skulle vi ha fattat misstankar ...). Men tidsoptimister som vi är trotsade vi Kung Bore, det sjuka väglaget och skicket på vår raggarbil (saknar backspegel och vindrutetorkaren på förarsidan är paj) och tryckte istället gasen i botten. Vi fick stanna några gånger för att T-mas fick hoppa ut och torka av framrutan manuellt. Och en gång fick vi stanna i panik för att hela motorhuvet höll på att lossna. Men annars gick resan till Oslo som en dans.


Vi var framme 17 minuter före tåget skulle gå.
Jag tog barn och packning och sprang in på "sentralstasjonen" medan T-mas åkte och parkerade bilen. Panik är ett understatement, men vi lyckades komma ombord och hitta våra platser 1 minut före avgång. 1 minut!!! Bra jobbat för en galen trebarnsfamilj, if you ask me.
Tågresan tuffade på utan större problem. Men när vi ca 6 och en halv timme senare skulle kliva av hittar jag inte min plånbok. Vi letar överallt. Tågvärden hjälpte till med sin blåljusficklampa, men plånkan var putsväck och därmed alla våra pengar. Jobbigt läge. M fick betala taxi resan hem till dom. Och allt som vi behövde för vår vistelse. Sen ringde jag vår räddare i nöden, Mamma, och hon satte in pengar så att vi skulle kunna betala P-huset och annat i Oslo. Och jag fick spärra alla kort inklusive körkortet. Hmf!!!

Väl framme hos M & M var allt frid och fröjd.
Nyårsafton var lyckad med god mat, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Bergen och alla fyrverkerier (och en och annan nödraket). Den andre var det dags att ta farväl och bege oss hem igen.


Tågresan gick fint, om man räknar bort Lykkes kastspya i slutet på resan.
Vi klev av i Oslo ungefär halv elva på kvällen och begrav oss till parkeringshuset bara för att upptäcka att vår bil hade en krossad bakruta. Inte det man orkar med efter 6 och en halv timmes tågresa med tre trötta barn. Men ... som tur var fick vi värma oss i parkeringsvaktens hytt under de tre timmar som det tog innan en bärgningsbilkille hjälpt oss att tejpa igen bakrutan med kartong och gaffa. Som plåster på såren slapp vi betala P-hus-avgiften ... Vi var hemma igen halv fem på morgonen.


Slutet gott allting gott
(om man inte räknar med att T-mas i skrivande stund har magsjuka, att Lykke är förkyld och kass i magen, att Viking har ont i huvudet och i magen och att Juni är förkyld). Jag mår i alla fall bra. Så lätt tar du inte ner mig, Murphy. Jag har lärt mig att det bara är att bryta ihop och gå vidare. Inga konstigheter.