Tack Telge (probably the best energibolag in the world)

Precis som en hel del andra fick vi en sjukt hög elräkning denna månaden (och förra!), men till skillnad från många (skulle jag tro) kom monsterräkningen tillsammans med ett supertrevligt brev med ett minst lika supertrevligt PS från energibolagets antagligen fantastiskt supertrevliga vd:


Och när jag ringde igår för att prata om det där PS-löftet var det inga som helst problem: "... vad sägs om att du inte behöver betala räkningen förrän första juli? Och du väljer själv om du betalar in lite nu och resten sen eller om du väntar med hela beloppet ... (kvitter, kvitter) ... Ha nu en riktigt bra dag!"

Telge Energi vet hur man gör. För nu är jag deras största fan. För alltid.

What goes around comes around.

I fredags köpte jag ett par gröna Dr Martens. Det var femton år sedan sist. Fast då var det vinröda som gällde. Paret före mina vinröda var svarta. Men modellen har alltid varit den samma. Air Wair.

Menlösa tankar vid ett röljus (trafikljus, jag vet).

Jag körde T-mas till jobbet i Rockn'rollhättan idag. På väg tillbaka var jag tvungen att stanna vid ett röljus. Ovanför det hängde ett annat trafikljus som blinkade Broöppning Stäng av Motorn.

"Nämen, så trevligt. Ett litet extrameddelande till mig när jag kommer körandes. Så omtänksamt. Och gulligt liksom. Känns nytt. Miljövänligt antar jag. Känns bra. "

"Men varför valde de att skriva M versalt? Stäng av Motorn. Ser inte det lite knäpp ut? Har det någonting att göra med att man kanske inte skulle uppmärksamma budskapet lika bra med gement m? Hmm ..."

"Borde inte A i av också vara versalt? Stäng Av Motorn. Eller? Rent logiskt."

"Hahaha! Fan, vad nördig jag är som sitter och funderar över det här."

"Visst var det i en film med Steve Martin som trafikskyltarna pratade med honom? Lite så känns det nu faktiskt. Vilken film vad det nu igen?"

"Men shit, vilken konstig frisyr den tantan har."

"Grönt!"

Gran! ... Gräs! ... Kamin! ... Våldtäkt! ... Bröd! ... Gräs! ... Lemlästad! ...Gran! ... Sten!

Igår kväll var jag på min första poesifestival någonsin. Trollhättan Poesifestival 2010. Min vän J bjöd med mig, och det är lika bra att jag erkänner redan nu att jag har förutfattade meningar om sådana här tillställningar. Jag tror att alla som ställer sig på scenen är ungefär som Bruno K. Öijer, och det klarar jag inte av utan att skratta. Vilket osökt leder till min andra fördom - man får INTE skratta. För då kommer alla "svåra" människor att vända sig om och ge en det onda ögat.

Jag måste säga att jag blev glatt överraskad.

Det hela började med att Mareld från Uddevalla spelade ett gäng vackra valser och sjöng en dikt. Fiol, sång och dragspel. Inga konstigheter. Bara vackert. (Eller ja, sångerskan hade på sig en tjock röd stickad tröja och ett par svarta mjukisbyxor.)

Sen var det dags för kvällens stora behållning - Elin Ruuth. Sicken skön tjej. Sicka sköna texter. Humor. Vemod. Vasst och sockersött samtidigt. Så jäkla bra. Och man fick skratta.

Efter det kom två tjejer som kanske lite mer överrensstämde med mina fördomar - svartklädda och lite svåra. Dock inte skrattretande. Och efter tjejerna var det två killar från Fjärås tur. Pangaeans Lost. Skönt blandning av musik och spoken word. Lite svart och konstigt, men ändå bra.

Men sen. OMG! Sen kommer det som jag var rädd för att hela festivalen skulle innehålla: Pär Thörn kliver upp på scenen med en bunt papper och börjar läsa med bestämd stämma: Sten! .... Gräs! .... Gran! ... Gran! .... Kamin! .... Våldtäkt! .... Gran! ... Försänkning! ... Lemlästad! .... Ohörbart meddelande! .... Gran! ... Barnhuvud! .... Bröd! .... Kamin! .... Gran! .... Sten! och så här håller han på i säkert en kvart. Högt och ljudligt. Men små konstpauser mellan varje ord.

Redan efter fem minuter skakar jag och försöker kväsa mitt skratt. Jag viskar "Sten" till J. Hon viskar "Bröd" tillbaka. Våra bordskamrater viskar "Lemlästad". Och jag viskar "Sten, sax, påse". Allt medan Pär står svartklädd och fullständigt allvarlig på scenen: Högt gräs! ... Lysdiod! ... Explosion! ... Gran! ... Bröd!

Som tur är avslutas kvällen med Göteborgsbandet Räfven. Fantastiska. Och lite overkliga. Kändes ungefär som att de just klivit ur Tim Burtons Alice i Underlandet. Det var bara Johnny Depp som den galne hattmakaren som fattades.

Jag åkte hem från Trollhättan igår med ett leende på läpparna. Nästa år är det tioårsjubileum.

Shit happens. A lot.

Om det var någon som tyckte att jag kanske överdrev lite i mitt inlägg om hundbajarna så kommer här två bilder som ... tja, talar för sig själva. Vem är det som överdriver egentligen?

Åtta år gammal fisk luktar ...

... tonfisk. Igår när jag kollade bäst före-datumet på tonfisken i olja som jag skulle äta till lunch, upptäckte jag att den konserven konserverades i Thailand 2002. Herregud, 2002!


Plötsligt kändes tonfisken inte lika god längre. Alltså, för åtta år sedan, samtidigt som den där tonfisken fångades och trycktes ner i den lilla plåtburken var jag gravid med Viking. Han blir åtta i april. Och medan fisken låg där och skvalpade i sin olja så har jag hunnit med att vara gravid två gånger till. Juni blir ju sju år i sommar. Och Lykke är redan fem månader.

Tre år efter att fisken hamnade i burken sa jag upp mig från mitt jobb på Hundra Reklambyrå. Sedan dess har jag frilansat och hunnit med en hel del reklambyråer och uppdrag. Jag har flyttat 3 gånger - först från en etta i Johanneberg till en trea i samma uppgång, sen bytte vi trean mot en trea i Haga. Sen fick vi en knäpp och köpte hus i Vänersborg.

Jag har festat. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag och Maria har varit i Prag. Jag har firat midsommar i alla fall sju gånger. Jag har fyllt både 30 och 35, och T-mas har fyllt 40.Och hela tiden har den där tonfisken legat där och väntat på att få bli uppäten. Eller ja, fisken är ju död så ... Men ändå. Man hinner med rätt mycket på åtta år.

Jag år upp fisken igår. Det hade jag inte behövt göra - bäst före- datumet var november 2013. Elva år kunde tonfisken ha hållit sig. Innan jag åt luktade jag lite extra på den kan jag säga. Men den luktade bara ... tonfisk.

Små barn roar sina föräldrar lätt

En kväll bevisade Juni och Viking för oss att små tomater egentligen borde heta skrattomater.

Future's so bright. I gotta wear shades.

Som Petter skulle ha uttryckt det hela: Det går bra nu. Allvarligt, jag har verkligen flyt. I alla fall på jobbfronten. Otroligt skönt, för efter en sjukskrivning, en graviditet och nu föräldrarledighet så har jag inte direkt haft fett med kosing i kassan om man säger så. Men tack vare mina vänner i och utanför branschen, som rekommenderar mig åt höger och vänster, har det trillat in en hel del jobb. Kul jobb dessutom. Det känns lite som att det är min tur nu. Och det är en härlig känsla. Tack.

Vad sjutton hände med "Nu är det gjort, ta bort min lort"?

Känsliga läsare varnas. Bilderna som publiceras i detta inlägg kan verka stötande. Eller nåt.

Okej, när jag var typ tonåring pågick det en hel del kampanjer för att få folk att göra det ena eller det andra - Non Smoking Generation körde sin grej och Inte-fan-vet-jag-vilka-det-var körde en massiv hundbajskampanj under parollen "Nu är det gjort, ta bort min lort". Nu är det visserligen några år sedan, men ändå ... gäller inte lagen om hundbajspåsen på vintern?

På väg hem från bvc idag stötte jag och barnvagnen på säkert femton stycken brottsplatser. Först tänkte jag plåta allihop och lägga ut dom här på bloggen, men redan efter två fotosessioner kände jag att ... hm, det här kan nog uppfattas som lite konstigt ... vad ska jag skylla på när de vita rockarna kommer och hämtar mig - amningspsykos?



(Ursäkta den dåliga bildkvaliteten, kameran i min mobil har sina begränsningar och av förklarliga skäl ville jag inte böja med ner och komma alltför nära motivet)

I vilket fall, vad har folk för ursäkt när de inte plockar upp bajen? "Det som göms i snö kommer upp i tö" har jag ju hört talas om, men det som ligger ovanpå snö ... flyter bort i tö? ... luktar ännu godare när solen ligger pö?

Allvarligt, hur äckligt är det inte att promenera hem bland en massa feta korvar och pluppar som ligger överallt. Bajs liksom.

Jag är egentligen emot att sätta upp övervakningskameror överallt, men av den här anledningen är jag nästan beredd att ändra mig. Eller så kanske man borde ha bajpåsehållare utplacerade på strategiska sträckor (såna finns i Prag) - då finns det ju liksom ingen ursäkt längre.

Inte för att det finns någon ursäkt nu heller. Är det gjort, ta bort lort! Basta!

Bekännelser från en matdyslektiker.

Innan jag kommer till det som inlägget egentligen ska handla om måste jag bekänna en sak: Vår "Reklam, nej tack!"-skylt är borttagen. Bortförklaring: Vi prenumererar inte på någon dagstidning längre och behövde papper att elda med. Slut på bekännelsen.

Nu till det väsentliga: Igår när T-mas tömde brevlådan på ... just det, reklamskit och räkningar så fick han även med sig en liten, liten lapp som antagligen kommer att förändra mitt liv.

Bekännelse no 2: När det kommer till mat och matlagning är jag helt tappad bakom en vagn. Det är ett ointressant och nödvändigt ont för mig. Jag önskar att jag vore en sån där übermänniska som kan koka soppa på en spik. Du vet, en sån som bara öppnar skafferiet, känner inspirationen och "slänger ihop något lätt". Och naturligtvis smakar det ihopslängda smaskens. Sån är inte jag. Inte på långa vägar. Vidbränt is my middle name. Eller snarare smaklös.

Middagsmaten.se verkar ha hört min bön och nu erbjöd de sig att för en liten (host ... lögn ... host) summa pengar sätta ihop en veckomeny, packa ner alla råvaror/ingredienser i en låda och sedan leverera det hela utanför vår dörr. Varje eller varannan vecka. Så smidigt. Så smart. Så fantastiskt. Jag behöver inte tänka - bara laga. Slutet gott, allting gott. Perfekt.

Intressant kombo ...

Hur vet man när man har lite för många järn i elden? Tja, till exempel när man håller på att göra sig en tallrik med yoghurt och müsli, samtidigt som man frågar sig själv " ... en kopp kaffe till?" och då kommer på sig själv med att hälla kaffepulvret rätt i yoghurten.

"Har vi någon betonggrädde?"

Hahaha! Detta frågade Viking till frukostchokladen. I villan (visserligen renoveringsobjekt) i Vänersborg (pittoresk småstad). Dogge är den skyldige när det gäller min sons ordval denna morgon. Intressant att jag visste precis vilken grädde han snackade om.