Älskar du att resa kommer du att älska den här länken:

Destly.

Slumpen är ingen tillfällighet ... eller vad sjutton betyder det här?

Igår när jag kom gående utanför Momentums kontor stötte jag på en gammal copykompis (numera planner). När han får syn på mig höjer han ögonbrynen och ler:

"Nämen hej! Jag tänkte precis på er! Jag undrade hur det gått med Samskolan ... om ni kontaktat dom eller inte ...?"

(Jag och copykompisen hade nämligen under tidigare luncher snackat om vilka skolor som är bra etc, om/när vi flyttar tillbaka till Göteborg.) I vilket fall, vi pratar vidare om ditt och datt i några minuter och skiljs sedan åt med löftet om en lunch nästa vecka hängande i luften.

På lunchen går jag till Macforum för att kolla på en ny dator/undersöka reparationsmöjligheterna för min gamla (Lykke har pillat bort nästan alla tangenter ...). Bakom disken står en kär gammal reklamarvän J och utbrister:

"Hur e läget? Jag tänkte precis på Viking och Juni häromdagen när jag låg i badet ... Jag tänkte varför döpte vi inte Elliot till Viking."

Lustigt. Två personer på samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vi snackar lite och jag går vidare för att hinna med en snabbtitt på fantastiska Artilleriet – jag ä l s k a r den butiken!

På väg tillbaka till Momentum igen stöter jag på ytterligare en gammal copykompis (numer projektledare):

"Hej! Jag tänkte på er häromdagen. Tavlan (Viking målade en tavla) som jag fick av er i 30-årspresent hänger i hallen, och häromdagen tänkte jag Viking måste ju vara 9 år nu ... "

Allvarligt?! Tre personer på en och samma dag som "tänkt på oss alldeles nyss". Vad betyder det?!

Jag är ju ett stort fan av synkronicitet och känner att de här slumparna inte bara kan vara tillfälligheter. Återkommer när jag har lyckats klurat ut vad som var budskapet/grejen med det här. Eller har du några teorier?

F som i fan va gulligt

Titta vad som låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse!

Detta finfina F som sötaste A har virkat åt mig ska jag (med risk för att bli anklagad för lätt narcissism) fästa på min nya jacka. F som i fint, tror jag att det blir.

Håll ut, Bettan!

Jag har varit lite orolig för henne ett tag nu. Hon låter inte som vanligt. Och hon luktar pyton. Idag fick jag nästan panik. Öppna fönsterna, jag spyyyyr! Typ. Jag misstänker att det beror på påsen med mosade, jästa bananer som ligger och ruttnar på golvet någonstans därbak.

Hon har fått utstå mycket vår kära gamla skuttbil. Jag vet inte mycket om hennes liv innan vi började parkera henne utanför vårt hus, mer än att hennes tidigare ägare rökte som en borstbindare. Hon stank som ett askfat i början. På gränsen till outhärdligt. T-mas köpte henne trots stank och rejäl spricka i framrutan från ett stenskott. Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt utan mer ett desperat behov och obefintlig budget som avgjorde.

Så kom hon då till familjen Erixon/Södergren: Barnstolar, leriga stövlar, leksaker, kläder, ryggsäckar, Gissa Djuret, Risifrutti, bråk, blöjor, bananer, tuggummi, skratt, skrik, sand, grus, gnäll, barnvagnar, bollar och annat spill. En punktering, två krossade rutor. Inga inbrott, men ett par rejäla fotspår på taket är några av de saker som Bettan tvingats utstå. Ja, och så solgass, snö, regn och rusk förstås. I oktober förrförra året var det nära att hon fick tjänstgöra som förlossningssal när Lykke hade bråttom ut.

Men nu är det nog inte långt kvar är jag rädd.

Imorse när jag satt där med rumpvärmen på och körde mot Göteborg i regnet lät det först som om vindrutetorkarna dunkgnisslade "Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn", men när resan led mot sitt slut hörde jag (trots traktorsbrum, vibrerande chassi och fullt blås på värmefläkten) klart och tydligt gamla Bettans bön "Köp ny biiiil, köp ny biiiil, köp ny biiiil".

Det är inte det att jag inte hör vad du säger, Bettan. Men snälla, rara – håll ut. Bara några mil till.

Ullared

Ullabilade. Ullaköade. Ullafyndade. Ullavelade. Ullastorknade. Ullafikade. Ullapackade. Ullaåktehemmedbakluckanfullknökadmedgulakassar.

Den här jackan är jag riktigt nöjd med. Ska nog pilla bort lite märken och pimpa den lite på egen hand.

Jag kunde inte bara låta bli. Han såg så himla stilig och självklar ut i sin kostym. Hunk. Eller ja, ren.

Juni var också nöjd med vår roadtrip. Hårsnoddar. Hårspännen. Kittylinnen. Och sist men inte minst:

Ett helt ny värld av glitter, klistermärken och nagellack har öppnat sig. Smaken är som baken och jag är inte odelat positiv. Men det är svårt att stå emot tindrande ögon och leende stoltmin som tittar ner på sina nypimpade naglar i värsta ---stil. "Mamma, du sa att du inte var så bra på det här. Men dom blev ju j ä t t e f i n a!" Om jag känner Juni rätt, är det här bara början.