Igår när jag var på My Dog lämnade jag Juni hos sin bästa vän i Göteborg - Leia. När jag hämtade henne igen avslöjade jag mina planer - för Leias mamma och pappa - om en quick fix-viktnedgång med hjälp av pulver (jag har ju nämligen slagit vad med en vän om att vi ska gå ner 8 kg till den siste februari). Om jag hade vetat vad konsekvenserna skulle bli är jag inte säker på att jag hade öppnat munnen. Leias pappa F säger inte mycket utan sträcker istället fram en bok till mig:
Jag läser lite i den (det står inget snällt om pulver om man säger så) och känner mig dum. Hm, jag kanske ska låna den tänker jag. Och så långt är väl ingen större skada skedd.
Nu hör det till den här historien att boken är skriven av en känd (ja, i alla fall för folk i den branschen) triathlet - Jonas Colting (han stoltserar föresten med sin lekamen insmord i olja på baksidan av boken). Därför berättade jag om boken för min galna Ironman-lillasyster när vi chattade på facebook alldeles nyss. Det ena ledde till det andra och vips så har jag bestämt med henne att jag ska ställa upp i Göteborg Triathlon nu i augusti. Hjälp! Och jäklar vad kul på samma gång!
Det bästa av allt, T-mas kommentar till det hela: "Najj, kan du inte satsa på någonting lite mer realistiskt?" (Nej, det kan jag inte. För då hade det inte varit lika kul. Sååå det så! ) Visst är det skönt när man känner att man har det där viktiga stödet från nära och kära?
Inlägg
Hejja Fia! Klart du klarar det. Bara känslan av att kunna le lite överlägset mot T-mas när du är klar är väl en bra morot..;-)
SvaraRaderakram från Bodil
Tack Bodil! <3
SvaraRadera