Jag skrattar så jag gråter!!!!! Om och om igen!

Tack igen MikeBike! Och jag är väl också sen av mig ...

Vi skulle nog ha döpt honom till Veiron

Idag har jag tackat nej till en dröm. Jag har tackat nej till den kanske vackraste lilla hundvalpen någonsin. En liten staffe. En liten Veiron.

I tre år har jag velat ha hund. Inte vilken hund som helst utan en Staffordshire Bullterrier. Varför? För att det är en hund som älskar barn (känns lite som en förutsättning efter som vi har tre), för att rasen är så himla fin: de är små och muskliga som en bulldog, men har ingen tillknöcklad nos, för att de är smarta, roliga och lättlärda (envisa också tydligen). Jag vet inte, jag har bara fastnat.

I samma veva som jag kom på att jag ville ha just en Staffordshire Bullterrier så googlade jag runt med ljus och lykta efter en kennel som låg hyfsat nära och som verkade seriös - jag hittade Elin och Tadpoles. Vi fick kontakt och hon lät mig till och med låna en av hennes hundar över en helg, bara för att få känna på.

I vilket fall så fick jag helt plötsligt ett sms av Elin igår där hon skrev att hon hade en valp som skulle passa oss perfekt. Och sen skickade hon ett mejl med massor av bilder. Aaawwww! Hon skrev att hon inte kunnat släppa oss och att hon gärna skulle sälja en valp till oss eftersom hon visste att vi skulle kunna ge den ett bra liv. Aaaaaawwww igen!!!

Jag har tittat på bilderna säkert tusen gånger, jag har fantiserat och drömt och försökt föreställa mig hur det skulle bli ... och samtidigt som det skulle tillföra vår familj en helt ny dimension så fattar jag också att det är precis som T-mas kollega H sa till honom igår när han visade bilden på Veiron:
"Jaaaa, han är jättesöt, men ... "

H har så klart rätt, vi har tre barn (varav ett på snart 7 månader), ett hus som gud glömde (renoveringsobjekt med stor potential) och varsitt hyfsat krävande jobb i reklambranschen.

Men ändå!!! Mitt hjärta blöder ...



En dag kommer vi att ha en fyrbent familjemedlem. Så är det bara. Men det blir tyvärr inte Veiron ...

Määnbåjj, määnbåjj! Jooo ka kååå mii määnbåjj!!

Saxad från Patriks statusrad från Facebook: "För varje dag vi inte lyssnar på Manboy får du en glass. Ok? Ja, vi kan åka till Liseberg också. Och Legoland. Visst, vi kastar in en Kittytermos och en sån där lång skateboard i dealen också bara jag slipper lyssna på Manboy varje dag. Ok, vi spelar den aldrig i bilen. När jag kör. Ok, aldrig med rutorna nere. Nu mås...te vi åka." Känner mig som en usel förhandlare just nu.

Om jag någon gång ska tatuera mig

då vet jag redan vilket ett av motiven ska vara. Nämligen, kurbitsen som min farfar Folke Erixon målade för att pimpa dörren mellan farstun och köket i vårt lilla torp - Varpet - som vi bodde i när jag var liten.


Man får ju anpassa den lite. Jag tänker mig undersidan av armen. Funkar?

Jag har även en gammal vedlår hemma som farfar målade om med kurbitsar och allt. Och ett gammalt fiolfodral i trä som han livat upp med snirkligt dalamotiv. Väldigt vackert och med ett affektionsvärde out of this world. Men jag tycker ändå att kurbitsen på dörren smäller högst. Kanske för att jag minns den så tydligt från att jag var liten. Kanske för att pappa slängde dörren eftersom han tyckte den var för risig. (Morr!!!! är ett understatement).

Att farfar Folke målade kurbitsar lite här och var beror på att han kom från Hedemora. En äkta dalmas med andra ord. Precis som T-mas (sambo). Undra vad det betyder?

Anyways, jag älskade min farfar enormt mycket och han har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. Och kanske att han i framtiden även får en speciell plats på min underarm.

Är det någon som har 6,5 miljoner att låna mig. Vore snällt. Lite brådis.

Jag har inte berättat det förut, men jag är en hemnet-knarkare. Lite av en periodare. Just nu är det ganska mycket Hemnet på kvällarna. Och det är därför som jag behöver låna 6,5 miljoner av någon. Illa kvickt.

Det är inte till vilket ruckel som helst, utan till the kåken of my dreams. Allt är perfekt. Precis allt. (Okej, tapeten i hallen kanske inte är helt hundra, men annars skulle jag inte ändra på en enda grej. Inte en enda.). Se själv, så förstår du.

Jag såg Christer Björkman på Blomsterhallen idag

Jo. Precis när jag parkerat bilen utanför Blomsterhallen och kliver ur så ser jag Mr Mello himself komma gående ut från butiken. Långhårig och målmedveten.

Undra sa flundra vad Christer Björkman gjorde i Vänersborg (av alla ställen!) en söndag som denna? Och vad köpte han för något? Till vem? Och varför? Men vad tanten som kom ut efter honom hade där att göra var jag däremot inte det minsta intresserad av - knäppt va?

Här sitter jag och bloggar medan barnen lägger sig själva ...

jo, faktiskt. I två dagar i rad har Viking läst saga för Juni. Igår somnade hon medan han läste och sällan har väl en storebror (1 år och 2 månader äldre) varit stoltare. Vackert. Idag verkar det inte som att hon somnar utan de sitter mest och fnissar och läser. Också vackert. Kanske att jag borde styra upp det hela lite, men ... det är så himla härligt att tjuvlyssna på de där två tokarna när de sitter i Juni säng och myser.

Intresseklubben antecknar: Om tolv timmar blir det världens holabaloa

Javisst, om tolv timmar är det tänkt att jag, T-mas, J:s pappa och mamma samt 30 barn ska träffas i en rätt så liten med dock madrasserad Taekwondo-lokal och ta oss igenom ett 2 timmar långt dubbel-barnkalas tillsammans. Det kan gå precis hur som helst.

Forgive me, it has been a week since my last confession

Som jag mådde igår vill jag aldrig må igen. Panikångest Alabama!!
Men så har jag pressat mig själv alldeles för hårt. IGEN. Och som lök på laxen var svärmor här i helgen. Hon åkte igår.

Nu är det bara för mig att sakta med säkert resa mig upp igen. Och jag vet inte, tatuera in "Långsamt leder också någonstans" i pannan. Strax under "Ta hand om dig själv", "Ställ krav" och "Säg Nej"!

Rörd

Jag har precis varit på föräldramöte i Vikings klass. Ett moment var att titta på barnens pärmar. Inför mötet hade alla fått till uppgift att välja ut en sida i sin pärm som de var extra stolta över - vår son valde sidan med cred från mamma och pappa. Och ovanpå pärmen hade han lagt en liten lapp med världens bästa meddelande:

Saker som jag tar för givet , del 1: Jättebetongkrukorna knökfulla med Flitiga Lisor

Idag insåg jag att kommunens pyntavdelning absolut borde få mer cred. Jag hade en stund över och parkerade bilen vid Skräcklan (park med panoramautsikt över Vänern - sjukt vackert) och när jag sitter där och insuper atmosfären ser jag en liten lastbil komma farande tätt följt av en liten truck. Eftersom jag redan kollat på den vackra utsikten och en och annan tant med hund en stund tittar jag nyfiket på vad lastbilen och trucken har för sig.

Lastbilen visar sig vara lastad med de där jättebetongkrukorna knökfulla med blommor som brukar stå strategiskt utplacerade längs olika promenadstråk i stan. Och truckens uppgift är att lyfta ner krukorna och ställa dem på rätt ställe. Coolt. Här sitter jag och bevittnar kommunens pyntarbetare in action. Att det faktiskt är ett gäng som varje år ser till att krukorna kommer ut - det är sådant som jag inte tänker på så ofta (eh, inte alls.) Och nu när jag tänker på det så tycker jag att det känns riktigt fint att pyntet prioriteras. För precis som med livet i övrigt så vore gatorna fan så mycket gråare utan garnityr.

Jag är ingen svärmorsdröm

och svärmor är inte direkt någon dröm hon heller. Men nu när sonen fyller 8 år så får man väl bita ihop och bjuda till. T-mas konstaterade i morse att situationen inte är helt olik den som utspelar sig i världens kanske bästa svenska tv-serie - Solsidan. Jag håller med. Och efter mitt utbrott här i morse så håller nog T-mas med om att det inte var en sån bra idé att kläcka följande till en yrvaken och lättantändlig Fia: "Jo, jag pratade med mamma om att det är dags att komma på besök nu. Och sen har ju jag min after work nu på fredag ... "

Bekännelser från en copywriter

Ibland, men bara ibland, fantiserar jag om att byta yrke och då drömmer jag om att få jobba i en chokladfabrik. Med vit rock, vita handskar och hårnät. Ibland, men bara ibland, tycker jag att det vore underbart att bara behöva sortera godbitar hela dagarna. Löpande band. Kartonger. Choklad. Med eller utan fyllning. Dag ut och dag in.

Jag kan också tänka mig att jobba med att köra den där bilen som åker bakom lastbilar med bred last, den där med blinkande varningslampor på taket och en "bred last"-skylt.

Tänk om jag bara kunde göra mitt jobb och sen gå hem - go och glad, kexchoklad. Mmmm, ljuva tanke.

Jag såg Brad Pitt på McDonald's idag

Även om det blir kort så blir det här nog mitt mest fåniga inlägg hittills ... Brad Pitt jobbar på McDonald's i Uddevalla, vid Torp Köpcenter. Jo. Eller ja, killen i kassan kanske var lite mer transfetterfet än originalet, fast bara lite. Men ögonen och ögonbrynen och allt det där var typ samma. Och där satt jag med Viking (sonen) efter hans tandläkarbesök på Specialisttandvården och glodde lite extra. Pinsamt.

Apropå knasiga barnprogram ...

Probably the funniest statusrad in the world just nu:

Saxat från Christopher D's facebookstatus: "Snart kommer de nya ADHDTV-apparaterna som skall ersätta HDTV-apparaterna. På ADHDTV-apparaterna visas endast SVT:s Amigo. Ljudvolymen kommer automatiskt att plötsligt höjas eller sänkas, och apparaten kommer att slumpmässigt hoppa mellan ett antal olika Amigoavsnitt."

Heja T-mas! Heja, heja, heja!!!

T-mas (sambon) är AD på en reklambyrå som har Folkspel som uppdragsgivare. Just nu lanserar man ett helt nytt lotteri - Sverigelotteriet - och så här ser reklamfilmerna ut:

Sverigelotteriet 1

Sverigelotteriet 2

”Tjaba, läget?” ”Det är ostress.”

I långfredags lärde jag mig ett nytt ord: ostress. Jag vet vad det är och jag vet vad det inte är:

Ostress är till exempel inte att på Skärtorsdagen stresspressa in hela klanen och halva bohaget i vår darriga Volvo och bege sig till Göteborg. Även om det är kul och helt klart värt allt vad det innebär. Ostress är inte ”Är vi framme snart?” var femte minut med början redan i Trollhättan. Ostress är inte heller ”Mamma, jag mår illa!!”, tätt följt av tvärnit vid busshållplats i hopp om att undvika kastspya i nacken.

Det är definitivt inte ostress att efter en helmysig eftermiddag på Plikta och Naturhistoriska, tillsammans med världens bästa M och hennes två sötnosar, trycka in de trötta barnen och den trötta mamman, en p-bot och sjukt mycket packning för bara en övernattning i vår lilla, lilla etta i Haga.

Jag kan med säkerhet också fastslå att det inte är helt ostress att lagom ledbruten - efter att ha sovit med tre barn i bäddsoffan och T-mas på golvet - packa in la familia i bilen för en lekplatsstund med tillhörande fika hemma hos U & M i majorna; sex barn och fem vuxna i en liten tvåa. Men sällskapet var bäst och kaffet (det som inte spilldes ut) smakade väldigt gott - för att inte tala om vetelängden och årets första jordgubbar. Mmmm!

Ostress är inte heller att efter typ en timme hos U & M rusa vidare för nästa besök hemma hos Junis bästa kompis L. Det blir dessutom en kort visit eftersom vi även mååååste hinna med Buslandet på Hisingen för att träffa M och barnen igen. I vanliga fall bor M i Bergen (Norge) så det gäller att passa på.

Det finns inget som ens liknar ostress i att, efter gråt och tandagnissel från Juni som tvingades lämna sin bästa vän alldeles för tidigt, äntligen vara framme vid Buslandet bara för att upptäcka att T-mas har tagit mitt visakort. Klockan är inte ens halv tre när jag med desperat röst förkunnar:

”M, jag håller på att bryta ihop …”

Som tur är visar det sig att hon har 500 kr att låna mig. Vi är framme vid sista stoppet, barnen leker och jag kan äntligen sätta mig ner och käka. Och snacka och fnissa om ditt och datt. Det är då som jag lär mig ordet.

Ostress.

Ett jäkligt bra ord.

Även om det inte på något sätt beskriver mina två fantastiska påskdagar med vänner i Göteborg. Tack alla godingar!