Det är bara att bryta ihop och gå vidare

Hm, jag kanske inte skulle ha skrivit det där brevet till Murphy. Eller jo, jag ångrar ingenting, men det var värst vad han antog utmaningen. Hör bara:

I torsdags åkte vi till Bergen hela familjen för att hälsa på M & M och deras barn. Att packa och få in hela konkarongen i bilen tog lite mer tid än beräknad så enligt GPS:en hade vi 5 minuter på oss att parkera bilen i Oslo och kasta oss på tåget. (Redan där skulle vi ha fattat misstankar ...). Men tidsoptimister som vi är trotsade vi Kung Bore, det sjuka väglaget och skicket på vår raggarbil (saknar backspegel och vindrutetorkaren på förarsidan är paj) och tryckte istället gasen i botten. Vi fick stanna några gånger för att T-mas fick hoppa ut och torka av framrutan manuellt. Och en gång fick vi stanna i panik för att hela motorhuvet höll på att lossna. Men annars gick resan till Oslo som en dans.


Vi var framme 17 minuter före tåget skulle gå.
Jag tog barn och packning och sprang in på "sentralstasjonen" medan T-mas åkte och parkerade bilen. Panik är ett understatement, men vi lyckades komma ombord och hitta våra platser 1 minut före avgång. 1 minut!!! Bra jobbat för en galen trebarnsfamilj, if you ask me.
Tågresan tuffade på utan större problem. Men när vi ca 6 och en halv timme senare skulle kliva av hittar jag inte min plånbok. Vi letar överallt. Tågvärden hjälpte till med sin blåljusficklampa, men plånkan var putsväck och därmed alla våra pengar. Jobbigt läge. M fick betala taxi resan hem till dom. Och allt som vi behövde för vår vistelse. Sen ringde jag vår räddare i nöden, Mamma, och hon satte in pengar så att vi skulle kunna betala P-huset och annat i Oslo. Och jag fick spärra alla kort inklusive körkortet. Hmf!!!

Väl framme hos M & M var allt frid och fröjd.
Nyårsafton var lyckad med god mat, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Bergen och alla fyrverkerier (och en och annan nödraket). Den andre var det dags att ta farväl och bege oss hem igen.


Tågresan gick fint, om man räknar bort Lykkes kastspya i slutet på resan.
Vi klev av i Oslo ungefär halv elva på kvällen och begrav oss till parkeringshuset bara för att upptäcka att vår bil hade en krossad bakruta. Inte det man orkar med efter 6 och en halv timmes tågresa med tre trötta barn. Men ... som tur var fick vi värma oss i parkeringsvaktens hytt under de tre timmar som det tog innan en bärgningsbilkille hjälpt oss att tejpa igen bakrutan med kartong och gaffa. Som plåster på såren slapp vi betala P-hus-avgiften ... Vi var hemma igen halv fem på morgonen.


Slutet gott allting gott
(om man inte räknar med att T-mas i skrivande stund har magsjuka, att Lykke är förkyld och kass i magen, att Viking har ont i huvudet och i magen och att Juni är förkyld). Jag mår i alla fall bra. Så lätt tar du inte ner mig, Murphy. Jag har lärt mig att det bara är att bryta ihop och gå vidare. Inga konstigheter.