Fyrtioårskrisen – två och ett halvt år för tidig?

Alltså, nu börjar jag undra. Jag har anmält mig till Gbg Triathlon den 13 augusti. (Dagen efter att vi kommer hem från Disneyland Paris). OCH jag har precis lagt på luren efter att ha bokat tid för kurbitstatuering den 26 augusti. Herregud säger jag bara. Herregud.

Härifrån kan det bara bli bättre

Igår gjorde jag det. 2,5 km blandad joggspring- och stappel. Det var jobbigare än jag trodde, och svårt motigt att inse hur taskig kondis jag faktiskt har. Men sett från den ljusa sidan kan det bara bli bättre. Det kommer krävas all min viljestyrka för att göra om samma sak idag igen. Så wish me luck.

(Jag kan tyvärr inte med att visa bildbevis på hur mitt rödmosiga ansikte såg ut efteråt ... det är liksom bortom humorgränsen så en menlös bild på mina snabba skor får duga).

Orden räcker inte till

Idag fyller Viking 9 år och jag har suttit här och krampat en stund för att få till ett inlägg som på det mest überfantastiska och fyndiga sätt beskriver vilken härlig, rolig, kärleksfull och rakt igenom tokfin människa han är.

Men jag finner inte orden ... (Jag får bara glansiga ögon och darr på läppen). Viking är bara bäst. Det har han alltid varit. Och kommer alltid att vara. Att få vara hans mamma är det finaste.

Och om du inte redan känner honom, hoppas jag verkligen att du får träffa honom någon dag.

The botten is nådd

Igår när jag åkte spårvagn till Momentum hände det som inte får hända: En "snäll" tjej frågade mig om jag inte vill sitta ... ???!!!!

"Nääeeråå, det går bra", svarar jag lite chockförvånat medan tankarna börjar tokrusa: Vad f-an menade hon med det?! Muffinmage? Ja. Men g r a v i d?!! Är det sååå jäkla illa nu alltså? Eller ännu värre: Ser jag ut som en 80-åring med risk för benbrott?? Åh, herreguuuud.

Låt mig säga så här: Den där random-act-of-"kindness"-gesten var i n t e en bra start på min dag.

Det är bara att konstatera att the botten is nådd ... och att det är hög tid att snöra på mig mina nya springskor som legat i hallen och gett mig dåligt samvete i två månader nu. Jag ska ju för sjutton delta i Göteborg Triathlon i augusti.

Vill du sitta ... my ass!!

Veckans wildkid?

Ola Lindholm – programledaren för Wildkids som enligt kvällspressen blivit ertappad med knark i kroppen. För mig är detta ungefär lika ofattbart som att rymden är oändlig. Eller ja, nästan i alla fall. Det går inte att vara programledare för barnprogram (han har ju för h-e varit programledare för Kamratposten!!) och råka ut för en sån här sak. Det går bara inte.

I mitt rätta element

Just nu håller vi på med arbetsrummet här hemma och i hyllorna hittade jag det här fotot:
Det är det absolut bästa fotot på mig någonsin. Taget på en tvådagars-trekking tillsammans med min mamma i Chiang Mai (stavas?) i norra Thailand. För hundra år sedan. Jag är fullkomligt lycklig. Inget annat än tillfreds med livet. No worries. I mitt rätta element. Med en känsla av frihet och fascination. Jag älskar den känslan och när jag ser bilden blir jag både glad och tacksam.