I tre år har jag velat ha hund. Inte vilken hund som helst utan en Staffordshire Bullterrier. Varför? För att det är en hund som älskar barn (känns lite som en förutsättning efter som vi har tre), för att rasen är så himla fin: de är små och muskliga som en bulldog, men har ingen tillknöcklad nos, för att de är smarta, roliga och lättlärda (envisa också tydligen). Jag vet inte, jag har bara fastnat.
I samma veva som jag kom på att jag ville ha just en Staffordshire Bullterrier så googlade jag runt med ljus och lykta efter en kennel som låg hyfsat nära och som verkade seriös - jag hittade Elin och Tadpoles. Vi fick kontakt och hon lät mig till och med låna en av hennes hundar över en helg, bara för att få känna på.I vilket fall så fick jag helt plötsligt ett sms av Elin igår där hon skrev att hon hade en valp som skulle passa oss perfekt. Och sen skickade hon ett mejl med massor av bilder. Aaawwww! Hon skrev att hon inte kunnat släppa oss och att hon gärna skulle sälja en valp till oss eftersom hon visste att vi skulle kunna ge den ett bra liv. Aaaaaawwww igen!!!
Jag har tittat på bilderna säkert tusen gånger, jag har fantiserat och drömt och försökt föreställa mig hur det skulle bli ... och samtidigt som det skulle tillföra vår familj en helt ny dimension så fattar jag också att det är precis som T-mas kollega H sa till honom igår när han visade bilden på Veiron:
"Jaaaa, han är jättesöt, men ... "
H har så klart rätt, vi har tre barn (varav ett på snart 7 månader), ett hus som gud glömde (renoveringsobjekt med stor potential) och varsitt hyfsat krävande jobb i reklambranschen.
Men ändå!!! Mitt hjärta blöder ...
En dag kommer vi att ha en fyrbent familjemedlem. Så är det bara. Men det blir tyvärr inte Veiron ...
Inlägg
En snygg Veiron. Förstår dig.
SvaraRadera