”Tjaba, läget?” ”Det är ostress.”

I långfredags lärde jag mig ett nytt ord: ostress. Jag vet vad det är och jag vet vad det inte är:

Ostress är till exempel inte att på Skärtorsdagen stresspressa in hela klanen och halva bohaget i vår darriga Volvo och bege sig till Göteborg. Även om det är kul och helt klart värt allt vad det innebär. Ostress är inte ”Är vi framme snart?” var femte minut med början redan i Trollhättan. Ostress är inte heller ”Mamma, jag mår illa!!”, tätt följt av tvärnit vid busshållplats i hopp om att undvika kastspya i nacken.

Det är definitivt inte ostress att efter en helmysig eftermiddag på Plikta och Naturhistoriska, tillsammans med världens bästa M och hennes två sötnosar, trycka in de trötta barnen och den trötta mamman, en p-bot och sjukt mycket packning för bara en övernattning i vår lilla, lilla etta i Haga.

Jag kan med säkerhet också fastslå att det inte är helt ostress att lagom ledbruten - efter att ha sovit med tre barn i bäddsoffan och T-mas på golvet - packa in la familia i bilen för en lekplatsstund med tillhörande fika hemma hos U & M i majorna; sex barn och fem vuxna i en liten tvåa. Men sällskapet var bäst och kaffet (det som inte spilldes ut) smakade väldigt gott - för att inte tala om vetelängden och årets första jordgubbar. Mmmm!

Ostress är inte heller att efter typ en timme hos U & M rusa vidare för nästa besök hemma hos Junis bästa kompis L. Det blir dessutom en kort visit eftersom vi även mååååste hinna med Buslandet på Hisingen för att träffa M och barnen igen. I vanliga fall bor M i Bergen (Norge) så det gäller att passa på.

Det finns inget som ens liknar ostress i att, efter gråt och tandagnissel från Juni som tvingades lämna sin bästa vän alldeles för tidigt, äntligen vara framme vid Buslandet bara för att upptäcka att T-mas har tagit mitt visakort. Klockan är inte ens halv tre när jag med desperat röst förkunnar:

”M, jag håller på att bryta ihop …”

Som tur är visar det sig att hon har 500 kr att låna mig. Vi är framme vid sista stoppet, barnen leker och jag kan äntligen sätta mig ner och käka. Och snacka och fnissa om ditt och datt. Det är då som jag lär mig ordet.

Ostress.

Ett jäkligt bra ord.

Även om det inte på något sätt beskriver mina två fantastiska påskdagar med vänner i Göteborg. Tack alla godingar!