Om man ska se det från den ljusa sidan ...

... så kanske det är en bra sak att dom där har kommit in i riksdagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är fruktansvärt. Otäckt. Obehagligt. Obegripligt. Precis som alla andra. Men ändå är dom där. Det betyder ju någonting. Det är ju ett tecken på att saker och ting är knas. Ett tecken på att Sverige inte bara är du gamla, du fria, du fjällhöga ... utan också du inskränkta, du skiträdda, du sinnesrubbade. Och nu måste vi ta tag i det. Vi kan liksom inte blunda längre.

Nu gäller det att vara så där osvenska som bara vi i Sverige kan vara: Vi måste prata. Lyfta på alla lock. Protestera. Argumentera. Diskutera. Förklara. Förstå. Förstå varandra. Förstå att vi alla är olika, men ändå rätt så lika.

Det är läskigt. Men vi får inte vara rädda.

Jag tänker att om vi alla sprider så himla mycket kärlek som vi bara kan, så måste ju dom som inte älskar antingen börja älska eller så småningom dö ut.

En svensk tiger inte. En svensk älskar.