Men så tänker jag – varför blir jag så provocerad? Är det något fult med att ha en mental sjukdom? Till skillnad från en fysisk sjukdom.
Och lite så känns det faktiskt. Det är liksom inte helt okej att vara tokig i huvudet men att ha något knas med knät är inga konstigheter. Det är alltid lite mer legitimt med magsår än med panikångest, om du fattar vad jag menar.
Och när jag googlar på ordet "Mentalsjukdom" så kommer begreppet "Psykiskt störd" upp – ett begrepp som jag många gånger har använt som ett skällsord. (Jag vet, jag är en hemsk människa).
I sammanhanget kanske jag ska passa på att erkänna att jag själv är "helt jäkla psykiskt störd" i ordets rätta bemärkelse, eftersom jag till och från lider av panikångest. Vilket inte är speciellt kul, men hellre det är att vara transsexuell skulle jag tro.
Läs bara vad som bland annat står om tillståndet i Wikipedia: "Vissa transexuella upplever redan som barn att deras biologiska kön inte passar med deras självbild, medan det för andra uppkommer under tonåren och hos vissa först i vuxen ålder. Risken för problem i form av depressioner, självhat, ångest och självmord ökar om personen inte får behandling. På grund av rädsla för diskriminering och utanförskap väljer många att inte berätta om sin transsexuella bakgrund efter avslutad behandling."
Jag vet inte vad jag vill komma till för slutsats egentligen mer än att jag inte behöver bli så upprörd över om transsexualism klassas som en mentalsjukdom eller inte. Det är ju snarare det faktum att det uppfattas som en sjukdom överhuvudtaget som är sjukt.
Det var väl mest det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar