Håll ut, Bettan!

Jag har varit lite orolig för henne ett tag nu. Hon låter inte som vanligt. Och hon luktar pyton. Idag fick jag nästan panik. Öppna fönsterna, jag spyyyyr! Typ. Jag misstänker att det beror på påsen med mosade, jästa bananer som ligger och ruttnar på golvet någonstans därbak.

Hon har fått utstå mycket vår kära gamla skuttbil. Jag vet inte mycket om hennes liv innan vi började parkera henne utanför vårt hus, mer än att hennes tidigare ägare rökte som en borstbindare. Hon stank som ett askfat i början. På gränsen till outhärdligt. T-mas köpte henne trots stank och rejäl spricka i framrutan från ett stenskott. Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt utan mer ett desperat behov och obefintlig budget som avgjorde.

Så kom hon då till familjen Erixon/Södergren: Barnstolar, leriga stövlar, leksaker, kläder, ryggsäckar, Gissa Djuret, Risifrutti, bråk, blöjor, bananer, tuggummi, skratt, skrik, sand, grus, gnäll, barnvagnar, bollar och annat spill. En punktering, två krossade rutor. Inga inbrott, men ett par rejäla fotspår på taket är några av de saker som Bettan tvingats utstå. Ja, och så solgass, snö, regn och rusk förstås. I oktober förrförra året var det nära att hon fick tjänstgöra som förlossningssal när Lykke hade bråttom ut.

Men nu är det nog inte långt kvar är jag rädd.

Imorse när jag satt där med rumpvärmen på och körde mot Göteborg i regnet lät det först som om vindrutetorkarna dunkgnisslade "Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn, Huckle Berry Finn", men när resan led mot sitt slut hörde jag (trots traktorsbrum, vibrerande chassi och fullt blås på värmefläkten) klart och tydligt gamla Bettans bön "Köp ny biiiil, köp ny biiiil, köp ny biiiil".

Det är inte det att jag inte hör vad du säger, Bettan. Men snälla, rara – håll ut. Bara några mil till.