Sista dagen på 2009

Om jag bara fick välja ett ord som fick representera 2009 skulle jag välja: Längtan.

I januari gick vi på fest och sov på hotell - 9 månader senare kom Lykke. Under tiden som jag var gravid kändes det som den längsta graviditeten i mannaminne.

Det jobbigaste var nog att jag blev stor som ett hus direkt, vilket resulterade i att folk började säga:"Nu kan det inte vara långt kvar", redan i fjärde månaden. Och sen fick jag dagligen höra: "Ojoj, har den inte kommit än?!" och "Är du säker på att det bara är en?!". Den sistnämnda kommentaren är nog den värsta av dem alla. Säg aldrig det till någon. Lova!

Det här lovar jag

Jag har bara varit trebarnsmamma i två och en halv månad, men jag kan starkt rekommendera det hela. Familjen känns på något vis komplett. Lilla Lykke tillför en massa kärlek och glädje. Det är härligt att se hur de två stora barnen gosar och snosar och ömmar för den lilla. Sånt värmer gott i mammahjärtat. Och jag lovar att försöka njuta av det så mycket jag kan.

Det som jag verkligen måste lova mig själv vid tolvslaget i natt är att ta bättre hand om mig själv. Och om T-mas. När det gäller relationer har 2009 inte varit det allra bästa året. (Trots att vi förlovade oss i september - efter 10 (!!!!) år tillsammans.) Om ett förhållande ska hålla i längden måste man jobba på det. En klassiker, eller hur?

En sak till som jag ska lova mig själv är att umgås mer med människor som jag tycker om. Såna som ger mig energi och gör mig glad. Mer skoj 2010! Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att göra mer saker som jag har lust med, och mindre saker som jag inte har lust med. Mindre tvång, mer lust och mer känna efter 2010! Det tror jag stenhårt på.

Jag tänker smygstarta redan idag med att ta med mig Thomas, barnen och grannarna* på en skattjakt. Men innan jag gör det vill jag önska dig ett helt fantastiskt kul och på alla sätt och vis underbart nytt år! Och tacka dig för att du tog dig tid att ta del av det som rör sig i mitt huvud.

TUSEN TACK och GOTT NYTT ÅR!

*de som brukade låna toapapper stup i kvarten, men som verkar ha slutat med det efter mitt inlägg här på bloggen

420 mm snö

Jag kommer inte ihåg när det var så här mycket snö sist. Plogbilen har stängt in vår bil i en snövall på 1 meter och häromdagen fick jag trycka upp ytterdörren med våld. Coolt!

Lustigt nog verkar det vara Viking, som helst ville sitta i soffan och spela Mario Kart, som njuter mest av snön. Just nu håller han på att bygga en rejäl snömur på baksidan av huset. Jag minns själv hur kul det var att bygga grottor och gräva tunnlar i snön när man var liten. Känns fint att han får uppleva det också. Med tanke på jordens temperaturhöjning är det inte helt självklart.

Och med risk för att låta som att jag nyss delat en fredspipa med ett gäng skabbiga schamaner – Jag niger och tackar Moder Jord för min sons snöiga upplevelse.

Okej ... hur tänkte vi här?

När jag var i leksaksaffären och handlade de sista (okej, alla) julklapparna dagen före julafton stötte jag på en hyllrad knökfull med städ- och matlagningsprylar. Där fanns dammsugare, microugnar, kavlar, förkläden, kastruller och slevar. Till och med en städvagn och ett moppset från Vileda. På förpackningarna var det bara tjejer på bild. Dessutom var samtliga förpackningar rosa. Eller röda.

Jaha, tänkte jag medan jag gick vidare in i leksaksaffären, då måste väl de där blå förpackningarna med nätbrynja, ölburkar och tipskuponger finnas på nästa hylla då ...

413 forever

Jag ska erkänna att det inte är ofta nu för tiden som jag hänger i mina gamla kvarter – Masthugget/Majorna. Men förra veckan, när Maria (bästa vännen) var i stan, fick jag äntligen tillfälle att återvända. Och förutom att fnissa med Maria så var det också skönt för själen att upptäcka att nästan ingenting har förändrats.

Som Pisshissarna vid Masthuggstorget till exempel - de finns kvar. Eller ja, Riksbyggen har byggt om lite så nu är det bara en pisshiss. Och förr när det var två hissar hade de sån där offentlig-toalett-plåtinredning. (Inte undra på att uteliggare och alkisar använde hissarna som pissoar.) Men trots att hissen idag har glasväggar* så fanns det ingen tvekan om att den har två användningsområden precis som förr. Dagen till ära var det nypissat där inne. Fräscht.

*Perfekt för den som är både pissnödig och exhibitionist.

Till min morbror Nils Widing har jag egentligen bara en sak att säga:

Bruno K. Öijer

Jimmy Choo, Manolo Blahnik och Juni Södergren

Allvarligt, är det bara jag eller är det inte galet coolt att Juni (min 6-åring) lyckats skapa ett par klackskor av papper, duplo, lite glitter och svart eltejp? Jag är i alla fall full av beundran. Och nästan lika imponerad är jag av hennes egendesignade Kitty-väska. Visst är den bara så himla fin?

Jag har gjort en Mona Sahlin. Typ. Fast ändå inte. Men ändå!!

För tre veckor sedan skrev jag och förfärades över folkomröstningen i Schweiz där man röstade ja till ett förbud mot minareter. I inlägget uppmanade jag till konsumentmaktsutövande och bojkott.

Och det tar alltså inte mer än tre veckor förrän jag sitter där i soffan och smyger med en fucking Toblerone i munnen. Samtidigt som jag smaskar som bäst läser jag på förpackningen: Swiss Milk Choclate with Honey and Almond Nougat. Och för att jag verkligen ska fatta står det: Of Schwitzerland, med stora guldiga bokstäver under själva namnet.

Skit också. Så jäkla, jäkla jäkeldåligt. Snacka om att jag blev plågsamt påmind om hur lätt det är att ”talk the talk ” och sedan inte klara av att ”walk the walk”.

Bot och bättring. Bannemej!

Apropå Anna Ankas jul

Viking: "Vad är en dvärg?"

Fia: "Det är en ... "

Viking: "Eller vänta, jag vet ... det är en gruvarbetare."

T-mas läste just mitt förra inlägg och tyckte att jag tog i lite väl mycket. Men det var precis så det kändes just när jag skrev det. Jag satt en stund och försökte redigera och tona ner det hela lite, men det blev inget bra. Så nu är det som det är. Varken mer eller mindre. Du får helt enkelt leva med det, kära T.

Bröstmjölk, snor och lingonveckan!

Jag är förkyld som få, det läcker ur tutorna och "ryssarna är här" (bara 9 veckor efter förlossningen!). Japp, jag tycker synd om mig själv. Jag trodde faktiskt inte att man kunde få tillbaka menstruationen så tidigt, men efter att ha googlat på ämnet så visar det sig att det är helt normaaaaalt. Det är också helt i sin ordning att den inte kommer tillbaka förrän efter 24 månader. Typiskt.

Som det kan bli ... Del 2.

Lever man tillsammans med en man som typ lever, äter och andas reagge är det oundvikligen så att barnen får höra en hel del låtar – och vissa av dem innehåller lite mer "vuxen"-texter än andra. Som Governor Andy's Tsunami Punany till exempel ...

Den låten slutade vi spela i bilen när vi kom på att Juni sjöng med i refrängen: "Hon har ... Nunani Nunaaanii".

Som det kan bli ... Del 1.

Såg du finalen på Idol? Det gjorde vi. Viking gillar Erik. I pausen var det som vanligt dags för Cirkus Möller och Sean Banan; Denna gång befann sig Sean på Malmskillnadsgatan utklädd till en hallicktomte med grill i käften, käpp och hela fadderullan. Och när han stod där bredvid ett par damer med tvivelaktigt yrke ger han uttryck för det som stämningen (och tomtedräkten) kräver: "HOES, HOES, HOES ..."

Viking skrattar och börjar genast härma Sean Banans haltande pimp walk och uttalar på perfekt engelska: HOES, HOES, HOES ..."

Låt mig säga så här: Jag och T-mas skrattar av en helt annan anledning är Viking (hoppas jag).

Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör ...

Jäkla hemliga giftasmänniskor!!!

Vad är det som händer?! Två utav mina nära vänner har i år gift sig (inte med varandra då) i hemlighet och båda gångerna får jag reda på det via Facebook. Facebook??!!

Jag vill ju vara med när det lovas en massa i nöd och lust; jag vill ju stå där i bakgrunden med tårar i ögonen och dela glädjen och lyckan. Jag vill kärlekskramas och kasta lyckoönskningsris (eller vad det nu är man får kasta så att inte fåglarna far illa). Jag vill, jag vill, jag vill!! Men se det fick jag inte. Nähänä. Jäkla hemliga giftasmänniskor!!

Fredrika och Jarmo. Ulrica och Magnus. Jag älskar er! Och så här i hemlighet på min blogg, önskar jag er massor med lycka och välgång. Bara så ni vet.

”Lars Norén, vad får du allt ifrån?”

För över tio år sedan fick jag syn på en annons för mörkrostat kaffe – Zoégas måste det ha varit. Annonsens rubrik har stannat kvar hos mig i alla dessa år, "Lars Norén, vad får du allt ifrån?" Så jäkla bra! Sedan den dagen har rubriken blivit ett begrepp jag använder när jag, med lite humor och självdistans, försöker ta mig igenom mer eller mindre jobbiga situationer. Och igår vad sannerligen en dag med flera Lars-Norén-vad-får-du-allt-ifrån-moments:

1. Är det någon dag som man inte får försova sig så är dagen då ens barn ska stå på skoltrappan med tindrande ögon och sjunga sånger om Staffan och Lucia. Jo, så dåliga föräldrar är vi. Och det kändes inte ett dugg bättre när Juni säger ”Men Mamma, du loooovade ju att vi inte skulle försova oss …” Lars Norén, vad får du allt ifrån?

2. Är det någon dag som man inte vill försova sig utan hellre vaknar till ja-må-hon-leva och frukost på sängen så är det på ens födelsedag. Japp, jag fyllde 36 år igår. Och istället för tissel, tassel och tårta blev det ”Fan, fan, fan!!!” och lite ”Helvetes jäkla skit!!” och sist men inte minst hjärtskärande ”Mamma, missar vi alltihop nu?!”. Lars Norén, vad får du allt ifrån?

3. Är det någon person som man inte vill ska glömma bort ens födelsedag så är det ens egen pappa. Japp, det också. Och klockan halvelva på kvällen, efter ett sms som man verkligen inte vill behöva författa ”Pappa! Har du glömt min födelsedag?!” så ringer skitkorven. Lars Norén, vad får du allt ifrån?

Som du säkert förstår är gårdagen inte ens i närheten av att kvala in på min topp-tio-lista över födelsedagar jag gärna minns. Hade det inte varit för min mamma som vår tradition trogen ställde till med lite kalas och komponerade ihop två smarriga smörgåstårtor och gav mig två jättefina presenter så hade denna min trettiosjätte födelsedag gått till historien som den pissigaste födelsedagen ever.

Hm, vad kan jag lära mig av det här då? Öh, tja … kanske att det bara kan komma bättre dagar efter det här. Ja. Det kan bara komma bättre dagar efter det här. Skönt.

Bambi är gullig på hal is … det är inte jag.

Idag blev jag påmind om varför jag inte har åkt skridskor sedan högstadiet; därför att jag och skridskoåkning är lika lite gjorda för varandra som Michael Jackson och Lisa Marie Presley var på den tiden det begav sig. Min kropp fattar helt enkelt inte hur man gör.

För de stora barnen var det dags för en heldag med skolan på den skandalomsusade bandybanan Arena Vänersborg. Eftersom jag är mammaledig med Lykke passade jag på att följa med. Jag kunde ju göra lite nytta som skridskosnörare. Allt väl så långt …

Men när jag sitter där vid sidan av isen och snörar som bäst kommer mamma M fram och frågar: ”Vill du låna mina skridskor och min hjälm och åka lite?” Jag vet inte varför men jag svarar: ”Javisst!”, sådär käckt som bara föräldrar på skolutflykter kan göra.

”Vad är det för storlek?” undrar jag. ”40” svarar mamma M. Jag har storlek 38. Men det ska nog gå bra det här, tänker jag. Och det gör det. Jag snörar på mig de begagnade jätteskridskorna från Erikshjälpen riktigt, riktigt hårt. Sen ska jag ta på mig hjälmen. Det går inte. Mamma M måste ha ett väldigt litet huvud. Hjälmen är så liten att den sitter som en sån där judisk kalott på mitt huvud. Miffo är nog en ganska bra beskrivning på hur jag måste ha sett ut.

När jag står där vid kanten får jag obehagliga flashbacks från skoltiden. Vänta lite nu, hatade jag inte att åka skidskor?! Jo!!

Men det var för sent för att ångra sig. Stel som en pinne lyckas jag ställa mig och ryckvingla på isen utan att ramla, men jag vågar fan inte röra mig ur fläcken. Med lagom mycket panik i blicken letar jag efter någon eller något som jag kan ta stöd emot. Då kommer det två småflickor åkandes med en litet bandymål framför sig. ”Stanna!” ropar jag. Och med mig hängandes över målet gav vi oss ut på den stora, farliga isen.

Vi lyckades faktiskt ta oss från ena sidan till den andra tur och retur. För mig var det vardagsedge på hög nivå. Och så här i efterhand är jag nästan lite stolt över mig själv. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna för att våra barn är 6 resp. 7 år gamla, och inte typ 13 och 14. Då hade de nog skämts så mycket att de hade bett tjejerna med bandymålet att lämna mig därute på isen för att självdö. Shit alltså, du skulle ha sett mig …

Årets julklapp 2009: Ett ton outsläppt koldioxid

Jag fick just månadens mail från Naturskyddsföreningen. Och precis som alla andra tipsade de mig om olika klappar inför julen. Men till skillnad från exempelvis Dressman (kräks) och Telia så är ju Naturskyddsföreningens klappar såna som spelar roll. Och en utsläppsrätt är nog den julklapp som jag tycker vore coolast att få ge bort. Och få för den delen.

Okej, nu kanske ett ton koldioxid är en fis i atmosfären, med tanke på att vi släpper ut 30 gigaton per år, men det är ändå häftigt att man som privatperson kan köpa utsläppsrätter och på så sätt minska industriernas rätt att släppa ut en massa skit i luften som vi sedan ska andas. Jag tycker liksom att det är ett statement värt att göra.

Enligt e24.se kommer vi svenskar i snitt att spendera 2700 kr på julklappar i år. Tänk om alla kunde avvara 250 kr av dem till en utsläppsrätt ...

Men störst skillnad skulle vi nog göra om vi struntade i julskinkan. (Va?! Strunta i julskinkan?!) Ja men faktiskt. Om vi svenskar skulle byta ut kött mot grönsaker två gånger i veckan (jag upprepar: bara två gånger i veckan) så motsvarar det koldioxidutsläppet från 233 000 bilar under ett helt år! Men tanke på att bara EN genomsnittlig bensinbil släpper ut ca 3 ton koldioxid per år så blir det en hel del gift vi undviker bara genom att äta lite grönt. Shit pommes frites!

Hmm, jag kanske ska ångra mig angående årets julklapp och tycka att en prenumeration på typ Ekokassen eller Årstidernas ekolåda is the shit?

Näpp, jag tycker fortfarande att utsläppsrätten regerar bland årets julklappstips. Vad tycker du?

Till alla blivande föräldrar därute: Om det är helt tyst kan du vara säker på att det är något fuffens på gång ...

Under ett obevakat ögonblick – på en blöt, slabbig och snöfri decemberdag för typ två år sedan – fick min son en snilleblixt:

"Ja, jag testar att göra en mjölängel ..."

Dagens citat: "Älskar ordet företagspolicy. Det är mitt kåtord."

Shit, vad rolig Mikebike är!! Han skriver så himla bra och träffsäkert i sin blogg Bloggfrossa & Mannen som blev trött ... Följ den bloggen. Följ den, sa jag!!

Morgonstund har guld i mun ...

"Hej då, Stressgubbe!" sa Fia
"Hej då, Morran!" sa T-mas

Ceasar Millan äger! (eller ringer du mig mellan klockan åtta och nio är du dödens!)

Helt seriöst – tv-programmet Mannen som talar med hundar är ett av de bästa programmen som sänds just nu. Om du frågar mig. Och jag har inte ens en hund.

På måndagar mellan klockan åtta och nio svarar jag inte i telefon. Ingen får störa mig! Och hela familjen vet att oavsett vems tur det är så blir det pappa som läser saga för ”idag är det mammas favoritprogram på tv”. Så har våra måndagar sett ut i drygt två år.

Vad är det då som gör att Ceasar Millan – The Dog Whisperer – har gjort sig förtjänt av min odelade uppmärksamhet varje måndagkväll? Jo, det coola med Ceasar är inte att han kan få en dödsdömd hund a lá Cujo att förvandlas till Lassie på typ 5 minuter (om det inte är ett riktigt allvarligt fall för då får hunden följa med till Ceasars Dog Center och stanna ett tag). Det coola med Ceasar och hans serie är att han lär människor att leva i nuet. Precis som hundar gör.

Hundar lever inte i det förgångna eller i drömmar om framtiden. Hundar lever NU. Och nu är den perfekta tidpunkten för att börja om, att göra rätt, att leva så som man vill leva. I balans. För hundars del innebär det "exercise, discipline, affection" och i just den ordningen.

Vad Ceasar predikar är att ta befälet över sin hund, men egentligen också över sitt eget liv. (Halleluja!) Och för att kunna göra det måste man vara lugn och bestämd. Man måste föreställa sig att det man vill ska hända kommer att hända. Det är först då man lyckas.

I Ceasars värld handlar det om att sända ut rätt energi. Hundar skiter fullständigt i om man är tre meter lång eller två skitar hög. De bryr sig inte om hur man ser ut eller vad man säger utan de speglar den energi som du sänder ut. Är du stressad blir hunden stressad. Är du arg blir hunden arg. Är du rädd eller velig däremot så tar hunden över – eftersom en flock alltid måste ha en ledare och du verkar inte vara rätt kvinna eller man för jobbet. De följer en ledare som har rätt energi och som är lugn och bestämd. Shit, klockan är fem över åtta …. Hej då!

Dagens dräpare: "Its got as much charisma as a silent fart ..."

Tänk att få den fisiga kommentaren kastad i ansiktet när man visar upp
något man gjort. Eller ännu värre om någon skulle tycka så om ens person:
"You've got as much charisma as a silent fart" Känn på den! ...Aj!

Så talar en stolt storebrorsa

Min mamma ringde nyss för att snacka om min födelsedag och om julafton. Innan vi lägger på berättar hon hur rolig hon tycker att Viking var igår när han sa följande till henne:

"Mormor, jag tror vi behåller Lykke ändå. Jag har lagt ner det där med att sälja henne på Blocket. Man får ju inte sälja barn på Internet. Och jag hade tänkt lägga ut henne på gatan. Men jag får ju inte bära henne ... "

Mr Griswold, eat your heart out!

Jag skulle gissa att de som bor i det här huset har sett Ett päron till farsa firar jul minst tvåhundra gånger. Och jag tror faktiskt att Clark Griswold him self, spelad av ingen mindre än 80-talsikonen Chevy Chase, skulle bli mycket imponerad.

Gissa om Viking och Juni (barnen) ber oss göra likadant med vårt hus … snääääälla! (Vi passerar detta hus ca 2 gånger om dagen.)

Jag ska erkänna två saker: 1. Jag är själv ganska imponerad. Shit, vilket jobb att hänga upp alla jättemånga meter ljusslingor, renar, tomtar (med och utan släde), granar och snögubbar. Varje år! Och om man inte tänker på hur dåligt det måste vara för miljön (och elräkningen) så är det ganska fint att titta på spektaklet när man kör förbi (… eh, i sin elbil då).

2. Jag har själv sett filmen minst fem gånger. Den är inte särskilt bra, möjligtvis lite kultig. Personligen tycker jag att det enda coola med filmen är, förutom 80-talsnostalgin, att dottern i familjen spelas av den alltid lika übercoola Juliette Lewis. Jag är ett stort fan.

Släng dig i poolen Panos!

Ända sedan Juni (äldsta dottern, 6 år) blev stor nog att välja kläder på egen hand har det stått klart att hon är en spirande fashionista. Hittar hon inte sin inre vision i byrålådan ser hon till att göra verklighet av idéerna med hjälp av sax och tejp. Hon är mig veterligen det enda barnet som gått till dagis med strumpbyxor lagade av gaffatejp. Hon är också den enda tjej jag känner som har gjort sig en baddräkt av en systemetkasse.

Fresh fish 2010?.

http://www.resume.se/asikter/madame-borje/

Dagens ord: Kräkmustasch

Det kan hända att jag har uppfunnit ett nytt ord. Jag har i alla fall aldrig hört det förut. Och inte heller sett någon som har en. Förrän nu. Lykke (minsta dottern, 7 veckor) lyckades få en efter att hon käkat. Mjölkmustasch typ, fast kräks.

Erkänn att ordet får en något mer olustig klang om man tänker sig ett fredagsfyllo efter ett nattbesök på Burger King .... uäälk!